Att vara svensk kan kännas lätt i dessa dagar. Knappt en dag går utan att vi påminns om hur duktiga vi är på ekonomi och ansvarstagande, inte minst i jämförelse med de arma grekerna och italienarna. Men för en gångs skull är det faktiskt läge att tillämpa en liten gnutta jantelag. Vi har under de gångna åren kört rätt nära kanten, även här uppe i norr.

Det statliga bolåneinstitutet SBAB var först på marknaden med att skrota de dyra topplånen och erbjuda bottenlån på upp till 95 procent av bostadens värde. De erbjöd till och med lån till handpenningen.

Över detta var förre finansministern Bosse Ringholm lyrisk. Genom att slopa den högre räntenivån för bostadsrätter har SBAB ”framgångsrikt medverkat till att förbättra konkurrensen på en marknad som i övrigt kännetecknas av stelhet och tendenser till oligopol”, anförde Ringholm 2007 i riksdagen.

Även efter att den amerikanska bolånekrisen briserade har tunga svenska politiker fortsatt sjunga samma visa. Sommaren 2008 krävde Carina Moberg (S) att de statliga kreditgarantierna skulle höjas. Detta för att enskilda människor ska slippa ”stå för hela risken själv”, som hon uttryckte det. Längst av alla gick Ulla Andersson (V) som 2009, mitt under brinnande finanskris, krävde att staten med förmånliga lån och kreditgarantier skulle finansiera startandet av nya sparbanker, i syfte att konkurrera med affärsbankerna.

Alliansregeringen är dock inte i position att kasta första stenen. Mats Odell, under förra mandatperioden bostadsminister, införde bland annat en ny kreditgaranti för bolånetagare. Fem miljarder skattekronor placerades i Bostadskreditnämnden, i syfte att hjälpa unga låntagare med upp till hundra tusen kronor i räntebidrag. Detta trots protester i remissrundan från Riksbanken, Riksgälden och Konsumentverket.

Sverige har trots allt klarat sig väl, inte minst eftersom de flesta av dessa dumheter strandade redan på förslagsstadiet. Men viljan att med politiken som piska driva på den privata upplåningen finns uppenbarligen även i Sverige, trots det ekonomiska tumultet i vår omvärld. Och här finns skäl att vara verkligt vaksam. Hushållens skuldberg är nu uppe i rekordhöga 2500 miljarder kronor.

Någon skuldfobi finns inget egentligt fog för, och det är varken möjligt eller önskvärt att folk slutar låna till studier, bostäder och annat nödvändigt. Men att stimulera till ytterligare upplåning, inte minst hos människor med osäker ekonomi, bör vi både nu och i framtiden hålla oss för kloka för.