”Vi lutar mer mot att stödja Barack Obama, för han är mer flexibel och rationell”, sade Irans talman Ali Larijani i onsdags. Det kan verka plågsamt för Obama, men är det egentligen inte. För Larijani fortsatte med att konstatera att ”vi vet dock att den amerikanska politiken inte kommer att förändra sig mycket.” Det är helt korrekt. Ett Iran med kärnvapen ses som en katastrof oberoende av om det sitter en åsna eller en elefant i vita huset.

Ett seminarium på Utrikespolitiska institutet i tisdags behandlade hur USA kan tänkas gå tillväga för att förhindra att Iran blir en kärnvapenmakt. Forskarna Fredrik Lindvall och John Rydqvist presenterade rön ur rapporten Consequences of military actions against Iran (Totalförsvarets forskningsinstitut 2008). I diskussionen konstaterades att en väpnad aktion mot Irans atomprogram förvisso är osannolik just denna valhöst, men att en militär lösning kommer att finnas kvar på menyn oavsett vem som sedan leder landet. USA kommer att testa alla möjliga multi- och bilaterala diplomatiska metoder först, men som sista utväg kommer även en Obama att ha vapenmakten.

Rapporten undersöker hur ett angrepp troligen skulle se ut, vilka skäl som skulle åberopas, vilket resultat som kan väntas samt hur Iran skulle kunna tänkas reagera.

Med stor sannolikhet skulle det bli fråga om en konventionell flygbombningskampanj, mellan ett till tre dygn lång, riktad mot noder i atomprogrammets infrastrukturnätverk och mot landets luftförsvarsinstallationer. Troligen skulle också Iran försättas i blockad, Hormuzsundet säkras, samt enstaka specialkommandon landsättas för särskilda insatser inne i Iran. Författarna avfärdar tanken på någon invasion med marktrupper, och tror heller inte på taktiska kärnvapen.

Washington skulle legitimera krigshandlingarna antingen med att Iran brutit internationella avtal, genom att presentera a smoking gun relaterad till massförstörelsevapen, eller hävda självförsvar då Iran sponsrar attacker på amerikaner inne i Irak.

Det internationella samfundet skulle naturligtvis protestera. Det stora frågetecknet är Irans reaktion. Iran kan välja, menar rapporten, att slå till mot amerikaner i Irak, använda allierade för att slå till mot dem i andra länder, försvara sig med sin konventionella armé, skjuta scud-missiler mot Israel, eller genom att bara absorbera attacken.

Att Iran kommer att slå tillbaks i det fördolda, genom sina väpnade tentakler runt om i Mellanöstern är, är mer eller mindre givet. Så görs ju redan nu. Men rapporten antar också att Iran varken kommer att använda oljan som utpressningsmedel eller reagera med officiella militära medel. Irans ledare kommer att välja att absorbera anfallet, tror man, och på så sätt framstå som martyrer, och vinna nationellt och internationellt stöd.

Huruvida USA skulle anse insatsen lyckad beror på hur målen formuleras, men Irans atomprogram måste i vilket fall stoppas eller fördröjas. Det kommer även Obama att mena.

För Irans ledarskap är det lyckat hur som helst. De får stärkt makt även utan kärnvapen – det är därför deras endorsement är så oengagerat.