Det visade tvivlare att bloggvärlden är något att räkna med i politiken.
”Men nu håller något betydligt viktigare på att hända”, skrev Ljungkvist på på sin blogg häromdagen. ”Bloggen håller på att bli ett verktyg som räddar en minister.” Han syftar på Carl Bildt, som tack vare sin nya blogg har kunnat få tala till punkt när han försvarat sig mot alla angrepp under den senaste tiden.

Ljungkvist har nog fel när han hävdar att det blir bloggen som räddar Bildt. Räddningen ligger helt enkelt i att det inte döljer sig någon tillräckligt graverande skandal bland alla anklagelser och insinuationer. Men Ljungkvist har utan tvivel rätt i att Bildt har använt bloggen med stor skicklighet, och att möjligheten att tala direkt med allmänheten är värdefull för honom.

Men är det nu något fel med att en minister använder de medel som står till buds för att kommunicera? Nej, det är klart att det inte är. De journalister som försöker misstänkliggöra det Bildtska bloggandet är galet ute – och verkar drömma om en privilegierad tid som aldrig lär återvända.

Expressens kulturchef Per Svensson skriver att Bildt ”utnyttjar sin blogg som ett vapen mot en av den liberala demokratins institutioner – den grans­kande journalistiken” (23/2). Genom att runda ­medierna och tala direkt med väljarna tar utrikesministern, enligt Svensson, ett grepp som man annars associerar med suspekta politiska hållningar.

Och Bertil Torekull, tidigare chefredaktör på bland annat SvD och Östgöta Correspondenten, tar till ännu djupare brösttoner på gårdagens DN
Debatt: med bloggen skapar utrikesministern en särskild, politikerkontrollerad offenlighet, som ­leder tankarna till Hugo Chávez. Ja, Torekull ­jämför Carl Bildt med Venezuelas maktgalna ­envåldshärskare.
Om detta finns bara en sak att säga: Nu får ni väl ta och ge er!

Skulle det vara ett hån mot demokratin att en politiker samtalar med sina uppdrags­givare? Skulle medierna bara kunna anförtro väljare och valda att ha direktkontakt ifall det hela övervakas av journalister, som filtrerar och tolkar?

Den svenska offentligheten rymmer ett otal medier (där Carl Bildt för övrigt är ­flitigt förekommande). På vilket sätt skulle den bli sämre av att den kompletteras med forum där ministrar och andra offentliga personer lägger ut texten? Det är väl tvärtom: medborgarna får ännu en ström av
information att ösa ur och ta ställning till?

Kvalificerad journalistik har en mycket viktig roll att spela i det öppna samhället, och ibland skulle man önska sig mer självförtroende hos medierna själva. Men att vara nyhetsförmedlare, analytiker och forum för diskussion är något helt annat än att se sig som grindvakt och folkuppfostrare. Att tukta läsare och tittare varken är eller bör vara en framtidsbransch. Etablerade
medier måste vänja sig vid en ny och mer mångfasetterad offentlighet och minnas att högmod går före fall.

SvD