Idag stoppar även jag mossa i ljusstaken och tänder ett ljus i väntan på om inte Jesusbarnet, så på julen, myset, stöket och i bästa fall även på friden. Försjunken i den stämningen dyker en frågeställning traditionsenligt upp: Ska jag ta vara på min broder?

Så politiskt inkorrekt är frågan om solidaritet formulerad i Gamla testamentet (Första Moseboken 4:8). Men visst ska vi ta vara på våra bröder, och för all del även på våra systrar. Lika självklart ska våra bröder och systrar ta vara på oss. Ett handfast sätt att göra det på är att skänka pengar. Det gör också allt fler svenskar.

Hur mycket pengar till utsatta barn som TV4:s faddergala drog in i går kväll, är i skrivande stund inte klart. Själv imponerades jag starkt av svenskarnas omtanke om sina medmänniskor när Radiohjälpens insamlingsgala Världens barn, som sändes i mitten av oktober, samlade in 83 miljoner kronor under en helg.

Studerar man årssiffrorna över svenskarnas givmildhet som Stiftelsen för Insamlingskontroll presenterade i veckan, står det klart att tsunamikatastrofen 2005 blev ett trendbrott. Totalt 5,3 miljarder kronor skänkte svenskarna det året till biståndsorganisationer. I fjol skänkte allmänheten 4,5 miljarder. Visst, det är mindre än året innan men ändå nästan en fördubbling av människors generositet jämfört med 1996.

I fredags var förresten sista dagen för Läkarmissionens Aktion Julklappen. Elever från drygt 400 skolor har i år slagit in en bra bit över 31 000 julklappar, drygt femtusen fler än i fjol. Paketen innehåller inga märkvärdiga saker, men gissa om färgkritorna, ritblocken, tvålarna och tandborstarna uppskattas av de sämre lottade barnen i Ukraina, Moldavien och Georgien. Ja, till och med i EU- landet Rumänien.

Varför skänker då människor pengar, och varför vill svenskarna hjälpa mer än tidigare? Förklaringen är dels en svensk tradition av solidaritet, dels vår kunskap om andra länder. Allt enligt Anna Hägg-Sjöquist, generalsekreterare för biståndsorganisationen Plan Sverige (SvD Näringsliv 29/11).

En annan trolig förklaring är att organisationerna har blivit duktigare på att tala om att de finns. De kändistäta insamlingsgalorna i tv är tydliga exempel på det. Själv medverkade jag i höstas i Läkarmissionens allsångskonsert Sjung för livet, tillsammans med Björn Skifs, CajsaStina Åkerström och andra sånglärkor. (Nej, jag sjöng inte utan talade).

Rimligen har även svenskarnas reallöneökning på 2,8 procent årligen sedan 1995 påverkat deras förmåga att skänka pengar. För att inte tala om hur mycket mer pengar som skulle kunna frigöras till hjälpbehövande människor världen runt om regeringen ville uppfylla löftet som allianspartierna kom överens om i valrörelsen.

Jag tänker förstås på den utlovade avdragsrätten för privatpersoner och företag som donerar pengar till ideella organisationer. Vi vill pröva den möjligheten, skrev Alliansen i sitt valmanifest. Ett löfte som statsministern upprepade i sin första regeringsförklaring och som folkpartiet i fredags återkom till i sitt paket mot hemlöshet. Vad väntar vi på?

Tipsa andra

Vad är det här?

Ledarsidan | Mest lästa