Tror ni att klasskampen har upphört? Då tror ni fel. Den pågår för fullt. Kanske inte så högljutt som förr men lika konsekvent och systematiskt. Med nit och noggrannhet ser s-regeringen till att det inte uppstår några blottor i systemen, som gör det lättare för strävsam medelklass att själv förbättra sin situation. Och skulle regeringens uppmärksamhet svikta är LO genast på plats och slår larm.
Om folk ska få det bättre ska det ske genom statlig givmildhet. Först betalar man skatt - sedan får man en del tillbaka, och förväntas bli glad och tacksam. Se bara på regeringsförklaringen, som Göran Persson presenterade i veckan. Där finns den ena nya offentliga satsningen efter den andra, men inte en halv mening om att det ska bli lättare för folk att göra skillnad själva.

Att det numera finns några dussin svenska miljardärer, och att börsbolagschefernas årslöner har ökat till ganska många miljoner om året, bekymrar inte regeringen och LO. Det är medelklassens framgångar de fruktar. Hotbilden är att en
växande grupp får bättre ekonomi och större oberoende gentemot välfärdspolitiken, för det kan leda till att andra värderingar får genomslag och att människor börjar tänka på ett nytt sätt om sitt ansvar, sin samhällsroll och värdet av kollektiva lösningar.
Att familjer sparar och bygger upp egna buffertar beskrivs alltid som ett problem av s-märkta ministrar. Människor ska sätta sprätt på pengarna och hålla efterfrågan uppe; att de skaffar sig den sortens trygghet som bara dra-åt-helvete-pengar kan ge har inget värde. Tvärtom. Överskott hos hushållen är till för att dras in. Därför förmögenhetsskatten. Därför den ogina behandlingen av fåmansföretagare. Därför den stötande fastighetsskatten.
Men skatterna används inte bara för att hålla medelklassens förmögenheter i schack, utan även dess inkomster. Den statliga inkomstskatten är vapnet nummer ett.
Statsskatten utgår med 20 procent ovanpå kommunalskatten. Med en kommunalskatt på 32 kronor per tjänad hundralapp betyder det att mer än hälften av en
inkomstökning dras in till staten. Tjänar man bättre så att man betalar även den statsskatt som kallas ”värnskatt” blir marginalskatten 57 procent.

Enligt myten betalas statsskatten bara av små grupper ”höginkomsttagare” och ”rika”. Det stämmer inte. Statsskatten träffar inkomster över 26 000 kronor/månad, och där finner man en tredjedel av alla som arbetar heltid. Bland dem som har långa studietider och kvalificerad kompetens är andelen långt större. Mer än 70 procent av alla civilingenjörer, arkitekter, läkare och universitetslärare betalar statsskatt. I festtalen ska Sverige bli ett kunskapssamhälle, i verkligheten belönas ersättning för utbildning med särskild straffskatt.

Värnskatten, som avfärdas som bara de verkligt välbärgades huvudvärk, betalas av en tiondel av alla med heltidsjobb. Mer än en fjärdedel av ingenjörerna och ekonomerna med långa utbildningar betalar värnskatt.
38 800 kronor/månad, som är brytpunkten för värnskatt, är ingen dålig lön - även om akademiker och entreprenörer i andra
OECD-länder ofta har bra mycket bättre betalt. Men individens väg till värnskattenivån har ofta varit lång och med klart sämre lön, och studieskulderna har man med sig långt upp i medelåldern. Som besked till ambitiösa människor om hur samhället ser på förkovran, ansträngning och ekonomisk framgång är värnskatten bedrövlig. Statsfinansiellt är den betydelselös, att avskaffa den minskar kortsiktigt statens inkomster med cirka tre miljarder. Den finns där bara för klasskampens skull.
Statsskatt och värnskatt är redan hinder för utveckling och tillväxt, och värre kommer det att bli. Runt omkring oss väljer land efter land att sänka sina högsta skattesatser (som för det mesta gäller långt högre inkomster än här). I veckan meddelande Frankrikes regering att man sänker högsta marginalskatten från 48 till 40 procent. På den nivå där svensk värnskatt börjar gälla ska det tas ut 30 procent. Tyskland planerar att sänka toppskatten från 42 till 39 procent, och ledande CDU:are har börjat prata om riktig plattskatt.
Storbritannien tar ut max 40, Irland 42 och Italien 46 procent. Reformländerna i öst ligger bra mycket lägre än så.
Så vill man frigöra flit, förkovran och företagsamhet. Så rustar man sig för framtiden.
I Sverige bedriver regeringen hellre klasskamp. Det måste bli ändring på det.