ör en tid sedan gjorde Socialdemokraterna stor sak av att regeringen använde uttrycket civilsamhället, istället för folkrörelse. Det är ett rätt ointressant revirpinkeri. Skarpa gränser kan vi i alla fall inte tala om. Vem bestämmer vad som är en folkrörelse? Var går gränsen för civilsamhället?
Om bara en enda person gör något för allmänhetens/flera människors fromma – är inte det också ett tecken på att den person ändå ser sig själv som del av något större, till exempel ett civilt samhälle som förenar människor? I ett land eller kanske rentav på jorden?
När jag nu får pressmeddelande efter pressmeddelande från organisationer som skänker pengar till Haiti ser jag självklart värdet i att såväl LRF som Centerpartiet och Lärarförbundet donerar. Men deras hundratusen står sig slätt mot finansmannen Roger Akelius hundra miljoner kronor. Ändå kommer han aldrig nämnas i en diskussion om civilsamhället. Han är ju finansman, inte människa.
Politiken är fixerad vid tydliga motparter. Någon att sluta avtalet eller skaka handen med. Det innebär att när vi etablerar politik för civilsamhället eller för folkrörelserna så kommer vi obönhörligen att exkludera vissa och favorisera andra.
Har du fattat baletten har du redan startat ABF-kursen, bildat föreningen eller ingår i underavdelningen till en av Riksidrottsförbundets många förgreningar. Då lär du märka av en politisk satsning. Men resten – de som inte förstår vikten av att ha ett organisationsnummer och en pärm med stadgar – kan inte räkna med att vinna på en snävt riktad politik. Och det gäller alldeles oavsett om politikerna för dagen gillar ordet folkrörelse eller uttrycket civilsamhälle.
Låt oss ta ett exempel. Om medborgarna låter sina politiker veta att ”Vi vill spela fotboll”, så är det vanliga att politikern hörsammar genom att bygga eller rusta upp planer.
Formen för utnyttjandet rustas däremot inte upp lika ofta, utan trampar på i samma spår. Alltså kan föreningar och lag boka planen, som vanligt, men den spontana lusten att kicka boll får inte mer utrymme vare sig före eller efter upprustningen.
Såvida man inte tänker efter.
Nyligen råkade jag få veta att Stockholm har rustat upp rejält på fotbollsfronten på senare år. Över 50 konstgräsplaner har tillkommit. Mycket har gjorts under den här mandatperioden, men upprustningarna påbörjades redan under S.
Gott så. Men det mest intressanta är att man på senare tid har tänkt efter och fredat flera av de nya planerna från bokningar, till förmån för spontant bollsportande.
Det betyder alltså att folk – kanske folk som helt saknar organisationsnummer och stadgepärm – liksom bara går dit och kickar boll. Så utomordentligt trevligt!
