VALET 2006 | Junilistans framtidsplaner
Bland junilistans anhängare finns det många som förväntar sig att partiet tar steget in i riksdagspolitiken. Det meddelade Nils Lundgren i går. Partiledaren själv tycks vara frestad, men osäker. Några besked gavs inte under måndagen. Däremot kom en antydan om hur Lundgren ser på förutsättningarna för ett vidgat engagemang (Ekot):
”Om det inte blir folkomröstning, om man lämnar avgörandet i fråga om EU-författningen till nästa riksdag som väljs i september 2006, då har vi återigen problemet att alla de svenska medborgare som har röstat på oss, de har inga att rösta på där. Då får man se hur det blir.”
Med den utgångspunkten låter det som att junilistan skulle förbli ett parti som tydligt, och snävt, fokuserar på att motverka överstatligheten i unionen. I detta ligger både möjligheter och begränsningar. Möjligheter, så till vida att det är en hållning som kan locka väljare från både höger och vänster. Begränsningar, så till vida att ett riksdagsparti som agerar
samlat bara i ett fåtal frågor kan komma att framstå som en ganska udda skapelse i väljarnas ögon. Det finns också risk att junilistan fastnar i ett surmulet förvaltande av stämningarna från sommaren 2004. Även den som anser att etablissemanget behövde få sig en läxa gör klokt i att efterlysa en inrikespolitisk agenda som upptar fler punkter än att smälla de gamla partierna på fingrarna så snart EU kommer på tal.
Det finns sannolikt utrymme för något mer, och annat, än de nuvarande partierna i rikspolitiken. Men det är inte uppenbart hur junilistans framgångsrecept från Europavalet ska kunna överföras till ett riksdagsval. Nils Lundgren är säkerligen väl medveten om de problem som väntar om junilistan ställer upp. Att samla både moderater och socialdemokrater i Europaparlamentet visade sig vara möjligt. Men i riksdagen är uppdelningen mellan höger och vänster mer traditionell.
Huruvida det vore bra eller dåligt om en junilista gav sig in i valstriden 2006 går inte att säga i dag. Det beror på politiken
och personerna. Först när Nils Lundgrens överväganden får fastare form blir det möjligt att fälla mer bestämda omdömen. Företrädare för riksdagspartierna kommer att avfärda varje nykomling. Men det är inte nödvändigtvis av ondo att inarbetade aktörer får konkurrens av seriösa medtävlare. I en intervju i Folkbladet (6/9) berättar Nils Lundgren om en äldre gentleman som ville trycka hans hand. ”Tänk”, sade mannen, ”att den fungerar i alla fall!” Demokratin, vill säga.
De borgerliga partierna bör fundera på om inte en junilista skulle kunna vara en möjlighet, snarare än ett hot. Stök och förändring borde vara ett större problem för etablissemanget än för uppstickarna. Svensk politik har länge präglats av en förbluffande stabilitet - och av ett socialdemokratiskt maktinnehav som sällan har låtit sig utmanas.
Å andra sidan borde rimligen de borgerliga partierna kunna bereda plats för många av de väljare som attraherades av junilistans budskap i valet till Europaparlamentet. I slutspurten inför valet hade det
redan skett ett närmande till junilistans retorik. Där finns det sannolikt något att bygga vidare på.
