Europa mår inte bra och det blir inte bättre av att medlemsländerna drar åt olika håll både när det gäller akututryckningar för att rädda euron och synen på hur EU ska utvecklas för att stänga akuten för gott. Med kniven mot strupen – men först efter en rejält politisk fight – fattade EU:s stats- och regeringschefer i fredags flera förlösande beslut som inte bara gagnar Italien och Spanien utan hela Europa.

EU:s krisfond ska kunna användas för att direkt återkapitalisera banker i kris. Därigenom är det tänkt att den destruktiva kopplingen mellan bankstöd och ökad statlig skuldsättning som pressar upp statsskuldsräntan ska brytas.

ECB ska få stödköpa statsobligationer utan att ett krisande euroland först måste ha begärt räddningshjälp från inresande män i svart. ECB ska inte heller ha betalningsföreträde i förhållande till andra fordringsägare.

Efter besluten på EU-toppmötet tog Europas börser ett glädjeskutt och räntetrycket mot Italien och Spanien sjönk. Det blev åtminstone en stunds andrum i akutrummet.

Krisen är ju på intet sätt över. Ett orosmoln är om krisfondens storlek räcker till, ett annat är att det kommer att ta tid innan en bankakut är på plats.

Det fixas och donas för att hitta kortsikta lösningar och för att göra detta kringgås de principer som skulle garantera eurons underliggande stabilitet. Det är en paradox eftersom det är brotten mot reglerna i Maastrichtför-draget och stabilitetspakten som skapat krisen. Men nu sitter man fast med foten i rävsaxen.

Samtidigt som lösningarna pressas fram för att stilla marknadsoron skapar de emellertid social och politisk oro. Nu hoppas man att beslutet om en jobb- och tillväxtpakt värd 120 miljarder euro ska ge krishanteringen mer än en dimension.

Men det finns mer att göra för minska det ”demokratiska underskottet”. Bankstödet måste utformas så att det ger inflytande med en ägarandel som motsvarar det stöd som ges. Det tvingar ägarna att ta sin smäll och ger möjlighet för skattebetalarna att få sina pengar tillbaka.

Angela Merkel har fått utstå hårda ord för sin hårdhjärtade attityd, men i grunden ger de tyska väljarna henne inte mycket val (dessutom bör det hållas i minnet att Tyskland är den i särklass största biståndsgivaren). Som ett eko av den kritiken får Fredrik Reinfeldt slängar från samma slev för att hålla fast vid kravet att reformtrycket måste hållas uppe i krisländerna.

Men motsträvigheten är en i grunden riktig inställning. Spaniens problem är inte att det har saknats pengar utan pengarna har varit alltför billiga. Därför är inte svaret på krisen att bara fortsätta rean på pengar. Ekonomiskt stöd behövs och bör ges också av politiska och sociala skäl, men krisländerna måste städa upp i eget hus.

E

Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, på EU:s toppmöte i Bryssel.