et var bara en tidsfråga innan diskussionen skulle gå från sak- till personfokus. Men faktum är att det är ointressant att några S-toppar har nyttjat rut-avdraget. Mona Sahlin försvarade dem igår. Det gjorde hon rätt i. Politiker är medborgare i samma system som vi andra. Det är okej att socialdemokrater nyttjar avdrag som de vill avskaffa, liksom det är okej att friskolesupporters har sina barn i kommunala skolor. Inte heller måste kristdemokrater ta ut vårdnadsbidrag.
Att leva som man lär är överskattat. I alla fall jämfört med att lära när man lever.
Frånsett pekfingrarna som riktas mot våra S-märkta städtjänstköpare diskuteras nu vilka grupper som köper hushållsnära tjänster. Oppositionen vet att det är en risk att tillkännage avskaffandet av en populär reform. Uppgiften nu är således att få hela svenska folket att känna sig utnyttjat av ”dom rika”. Tre procent utnyttjar det som vi andra 97 får vara med och betala, hör jag Lars Ohly förklara i någon morgonsoffa. En stund senare återkommer Mona Sahlin till samma sak.
Så hur ligger det till? Nja. Det är inte bara rika som använder rut-avdraget, det framgår av SCB:s siffror. Samtidigt ska vi inte hymla med att det är fler medel- och höginkomsttagare än lågdito som nyttjar avdraget. Men är det särskilt nytt? Särskilt upprörande?
Jag gissar att samma sak gäller för väldigt många varor och tjänster. Ändå försöker vi inte straffmomsa bort varje konsumtionsojämnhet mellan inkomstgrupperna. Ett ensidigt fokus på vem som konsumerar ger inte hela bilden. Dessa köp innebär att någon får en anställning och en egen försörjning samt att uppgifter som tidigare huserat på svarta marknader nu blir vita jobb som genererar skattepengar.
Folket verkar inse detta. I en undersökning från Novus Opinion/Svenskt Näringsliv visar det sig att två av tre svenskar vill behålla avdraget. Folk förstår kort sagt att värdesätta en god totaleffekt, vilket framstår som en något mer verklighetsförankrad syn än den som råder inom oppositionen.
Jag får ett mejl från en ensamstående far. Han menar att diskussionen om jobben må vara relevant, men tjänstesektorns väl och ve är inte huvudsaken för honom.
Inte heller intresserar han sig för jämförelserna mellan rut och rot. Rot-avdraget spelar honom ingen roll – han bor i hyresrätt.
Men rut-avdraget är viktigt för honom. Det har inneburit fler stunder då man lagar bra mat till sina barn, färre då man ber dem flytta sig ur vägen för dammsugaren. Beskedet från S tycker han känns som The War on Single Parents. Utan rut tvingas jag bli brottsling, skriver han. Hellre det än färdigmat.
På Twitter skriver vänsterdebattören Ali Esbati en slagfärdig ironi om en debatt som han verkar finna överdriven:
”En ny terrorgrupp sägs leta upp intet ont anande småborgare och gömma bitar av deras livspussel.”
Visst var det kul. En träffsäker pil mot småborgerligt gnäll, som raskt spriddes bland Twittersfärens unga politiskt intresserade. Ha ha. Löjliga borgare som vill köpa tjänster. Städa er egen skit!
Nämnde jag förresten att rut-avdraget har som lägst stöd (”bara” 59 procent för) i åldersgruppen under 29 år?
Det är inte många år sedan jag tillhörde den åldersgruppen. Då hade mitt livspussel typ fyra bitar. Aldrig är det enklare än då att ”leva som man lär”.
