Sommaren har bland annat handlat om en möjlig förändring inom det kristdemokratiska partiet. Vid sitt tal i Almedalen uttryckte Göran Hägglund en hållning som många kallade konservativ.
Jag har befunnit mig i periferin av saken. Några har – rätt eller fel – berömt och andra har klandrat mig för att ha bidragit till KD:s utveckling. Så ursäkta mig om jag tar en del av kritiken som följde personligt.
På Expressens, DN:s och Aftonbladets ledarsidor, och från ett antal ledande debattörer, har framförts att främlingsfientlighet är en del av paketet. Det är en skymf som saknar täckning i innehåll, retorik och fakta. Ändå framförs den, vilket därmed bara kan bero på dumhet, okunskap eller intellektuell oärlighet.
Låt mig exemplifiera med en fallstudie.
Socialdemokraten Ulf Bjereld påstod grundlöst i en nätdiskussion att ”Poirier Martinsson vill göra KD till ett rumsrent SD”. Jag svarade honom att jag trivs i ett mångkulturellt samhälle och anser att alla som vill komma hit bör välkomnas.
Några dagar senare valde han att återigen bortse från vad jag sagt. På sin blogg oroade han sig för att min argumentation skulle ”legitimera såväl Sverigedemokraterna som dess politik”.
Tolkningen är obegriplig – om man utgår från att Bjereld är rationell och hederlig. Jag hade visat att en stor majoritet konservativa svenskar inte har några problem med invandrares osvenska egenskaper. Min glada slutsats var att väldigt få skulle rösta på ett främlingsfientligt parti.
Bjerelds påhopp förklarades längre ner i texten: ”Jag skulle gärna vilja höra Poirier Martinsson förklara vilka egenskaper som är svenska respektive osvenska.” Hans insinuanta floskler är kod för att jag driver tesen att det finns något genuint svenskt som utesluter exempelvis hanukka, Zlatan eller kebab.
Sedan Platon är det känt att det är omöjligt att begreppsligt bestämma vad det är att vara exempelvis svensk. Diskussionen berör mig inte. Jag är ingen nationalist och närmast likgiltig inför frågan om det svenska. Vad jag försökte fånga var huruvida folk provoceras av invandrare som värnar sin kultur – det verkliga problemet.
Själv provoceras jag inte , tvärtom. Jag vill inte heller att andra provoceras. Jag har presenterat forskning som visar att de flesta svenskar inte störs. Jag kommer aldrig rösta på ett parti som vill annat. Jag har ingen erfarenhet av att det finns ens marginella främlingsfientliga strömningar inom KD, vilket annars antagligen bara kan sägas om Folkpartiet. Jag har ofta tagit emot hot och tillmälen för mina skriverier om SD.
Jag har aldrig skrivit eller sagt något som legitimerar Bjerelds låga påhopp, däremot motsatsen. Anledningen är enkel: inom mig finns en stark avsky för alla former av rasism, främlingsfientlighet och intolerans.
När det gäller invandring är jag mer liberal än något partis program. Men det här handlar inte om politik, utan om personlig heder. Jag föreställer mig att alla kristdemokrater känner på samma sätt när Bjereld och hans gelikar gör sina äckliga angrepp. Att kallas för rasist är inte trivialt. Bjereld vet det. Han är trots allt den av oss som en gång tillhört ett antisemitisk och antidemokratisk extremparti.
Då som nu var det en demokratisk dygd att hålla sig till sanningen.
Roland Poirier Martinsson är författare och filosof. Han leder Timbro Medieinstitut.
