I Sverige råder en smått hysterisk trygghetsnoja. Tänk på larmen om akrylamid i chips häromåret. Eller på fågelinfluensan, en sjukdom som skördat drygt hundra dödsoffer i hela världen. Vi saknar förmåga att göra rimliga riskbedömningar.

Det gäller inte bara Sverige. Den amerikanska tv-journalisten John Stossel vägrade för några år sedan att göra ett alarmistiskt reportage om faran med Bic-tändare, efter att en person dött av en sådan. Han påpekade att 710 000 amerikaner dör av hjärtproblem varje år. 6 000 personer dör när de går över gatan. 640 kvävs av mat. 4 drunknar i toalettstolar. Han
ville hellre ställa risker i proportion till varandra än bidra till att trumma upp hysterin.

Men Sverige är värre däran. David Eberhard är överläkare och chef för psykakuten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. I ett decennium har han sett hur det vadderade samhället sprider ångest och osäkerhet. Ungdomar uppsöker psykakuten när de dumpats av sin pojk- eller flickvän; Eberhard möter flera sådana fall varje dag. Vi blir allt mindre kapabla att handskas med normala motgångar. Om detta har han skrivit en läsvärd bok: I trygghetsnarkomanernas land (Prisma 2006).
Hans slutsats är att Sverige lider av ett nationellt paniksyndrom. Vi är en smittohärd av trygghetsnarkomaner. ”Vi kan inom några decennier”, skriver han, ”ha en västeuropeisk befolkning som inte vågar något, inte klarar press och som lider av ständig ångest och som känner sig utbrända efter första sommarvikariatet. Kort sagt: ett helt Europa fullt av svenskar.”

Att använda en sjukdomsdiagnos som metafor är alltid vanskligt. Utbildningsradion
försökte förra året, i en tv-film i tre delar, driva hem metaforen att aktiebolag är institutionella psykopater. Med en lista godtyckligt valda symptom, lite fantasifull klippning och ödesmättad musik var saken avgjord.
Men när Eberhard talar om ”det nationella paniksyndromet” är det inte bara en diagnos av nationens välmående i någon abstrakt, kollektiv mening. Enligt SCB har antalet personer med ångesttillstånd nästan fördubblats på drygt ett decennium, från 12 procent 1988 till 22 procent 2001. Enligt Socialstyrelsen har antalet unga som skadar sig själva ökat med 44 procent på fem år.
Unga mår allt sämre. Det handlar inte om ökad stress eller ökade krav. ”Tvärtom vill jag mena att den ökade omfattningen av självskadande beteende hos unga starkt talar för att människor tål allt mindre stress.”

En trygghetsnarkoman blir aldrig nöjd, utan kräver ständigt starkare doser. Efter att cykelhjälm blir obligatoriskt kommer diskussionen om gåhjälm; ”jag har redan en bekant som har hjälm på sin tvååring när
de går till dagis”, säger Eberhard i en intervju i Neo.
Det är farligt att leva och naturligt att eftersträva trygghet. Men någonstans går en gräns där vidare trygghetsjakt blir osund, där oron och trygghetsnojan får oss att må allt sämre.