Alice Teodorescu

På ett seminarium jämförde en gruppledare för ett riksdagsparti svenska jihadister som strider i Syrien med svenska frivilliga som stred i finska vinterkriget. Avbön från detta uttalande gjordes först efter påstötningar i finska medier. Under statsministerns tal i Almedalen sprang fjärdenamnet på ett partis riksdagslista innanför avspärrningarna med brösten i vädret och vrålade. I dagarna förklarade en kommunalpolitiker varför borgerliga politiker av utländsk härkomst är ”husnegrer”.

Ponera att dessa politiska företrädare inte hade varit miljöpartister. Ponera att 41 procent av de svenska journalisterna i allmänhet, och 54 procent av Sveriges Radios journalister i synnerhet, inte hade sympatiserat med Miljöpartiet. Hur hade en seriös granskning av partiet då sett ut?

Miljöpartiet åtnjuter en särställning i svensk politik. En Sifo-undersökning från i våras visade att partiet helt undgått negativ publicitet under årets första kvartal.

En förklaring till varför Miljöpartiet, och numera också Feministiskt Initiativ, slipper kritiska frågor är att de framställs som uppstickarpartier, i opposition, som står över höger/vänsterskalan. Inte sällan framställs de dessutom som neutrala experter som påtalar självklarheter, (vem vill inte ha fin miljö och rättvisa förhållanden mellan könen?), inte som rösthungriga politiker. Att inte granska deras politik är att inte ta dem, eller deras väljare, på allvar.

Det finns inga opartiska journalister, också de som eftersträvar opartiskhet tvingas beskära sitt budskap. Vad som faller bort beror på de egna grundläggande värderingarna. Journalistens största utmaning är att beskriva vad han inte vet, vad han aldrig kommer sig för att undersöka. Att skriva överdrivet positivt om något parti är lika allvarligt som att inte granska det alls.