Hyresgästföreningen har gjort en wholecar. Likt ­fenomenet inom graffitikulturen har den täckt en hel tunnelbanevagn, utsida som insida, med sin ­reklam. Om du tjänar x antal tusen kronor i månaden ska du sitta i den här änden av vagnen; om du tjänar det dubbla ska du sitta i andra änden, är budskapet i kampanjen. Lite överväldigad kan man känna sig när man kliver in i det slutna rummet fyllt av budskap om hyresregleringens välgörande effekter. Det blir nämligen mer och mer uppenbart att hyresregleringen inte fyller sitt syfte.

Bruksvärdessystemet har funnits sedan 1969, men tanken bakom det – att hyrorna måste regleras för att förhindra att de ökar för mycket – har funnits i lagstiftning som tillkom under andra världskriget. Målet med systemet är lika högtflygande som ouppnåeligt: att inkomst inte ska påverka var man bor. Detta ska uppnås dels genom att hyrorna på attraktiva och mindre attraktiva lägen inte ska vara alltför olika, dels genom att det ska vara förbjudet att fästa ett ekonomiskt värde vid ett hyreskontrakt.

Det lilla problem som kommit i vägen för målsättningen med hyresregleringen är att människor i verkligheten är beredda att betala ganska olika för boende i olika områden. I Stockholm märks det kanske tydligast, men läget är likadant i de flesta tillväxtområden. Stockholm står för den största befolkningsökning i landet, enligt SCB, och det är i ensamhushållstäta storstäder som Stockholm som flest värderar närhet till centrum högt vid val av ­boende.

Lägesfaktorn har så sakteliga börjat tillåtas att tas med i beräkningen vid hyressättningen, vilket gett upphov till en viss ökning i differentieringen de ­senaste åren, särskilt när det gäller nybyggen (hyror på 13000 kronor per månad är till exempel inte ovanligt för en nybyggd trerummare i Stockholms innerstad).

Däremot har tanken att efterfrågan och betalningsvilja ska kunna styra priset inte slagit igenom när det gäller hyresrätter. Kritiker av ett införande av marknadshyror brukar påstå att det skulle öka segregationen (det är också poängen i Hyresgästföreningens t-banekampanj).

Men studier som har tittat på segregationen i Stockholm har visat att sambandet mellan såväl förmögenhet som icke-utländsk härkomst och hur attraktivt man bor är starkare för hyresrätter än för bostadsrätter, trots att – eller kanske just för att – det för de senare råder en friare marknad (Ekonomisk Debatt 6/2007). Det stämmer också väl överens med de undersökningar som visar att det är kontakter och möjlighet att ­betala pengar under bordet som avgör möjligheten till ett attraktivt ­hyreskontrakt.

Om hyresregleringen hade fyllt sitt syfte hade det kanske varit värt att diskutera hur den bör bevaras. Men när en friare marknad för bostäder visar sig ha både rättvisare villkor vid överlåtelser och leda till mindre segregation, vad finns det då för motivering till att behålla egleringen?