Att gömma barn är som regel allvarliga brott

Nästan alla kvinnojourer gör en jätteviktig insats. Det om något övertygades jag om under studieåren när jag jourade på Alla Kvinnors hus på Söder i Stockholm och regelbundet mötte hotade och misshandlade kvinnor med eller utan barn.

Just därför håller jag tummarna för att Göta hovrätt river upp den friande domen mot jourkvinnorna i Tranås. Domen som Eksjö tingsrätt meddelade i maj väckte inte bara min stora förvåning. Den överraskade även de åtalade kvinnornas försvarare som hade argumenterat för milda straff.

Låt oss friska upp minnet. Vad frågan gäller är om det ska vara möjligt för kvinnojourer att i alla lägen bistå hjälpsökande kvinnor utan att samtidigt lyfta ett finger för att ta reda på hur saker och ting hänger ihop.

Jourkvinnorna i Tranås och en kvinnlig skolrektor på bygden gömde en kvinna och hennes två barn i drygt sex år, samtidigt som barnens pappa ensam var tilldömd vårdnaden om barnen.

Tingsrätten i Eksjö friade alla fyra från misstankarna om medhjälp till grov egenmäktighet med barn, som brottsrubriceringen lyder. Domstolen konstaterade visserligen att barnen, två pojkar, sannolikt hade skadats av att inte få träffa sin pappa under så lång tid, och att jourkvinnornas agerande hade varit ”olämpligt, till och med ”klandervärt”. Ändå friades som sagt kvinnorna med motiveringen att åklagaren inte hade lyckats bevisa att de kände till att mamman var fråntagen vårdnaden om barnen.

Jag påpekade då (11/5) och det förtjänar att göras igen, att med motsvarande resonemang skulle en hälare kunna bli frikänd bara han är fräck nog att göra invändningen: ”Jag ifrågasatte aldrig var grejerna kom ifrån”.

Den parallellen drog inte tingsrätten, som snarare verkade resonera i stil med att jourkvinnor gör klokt i att inte se, inte höra och framför allt att inte fråga. En uppfattning som medvetet eller omedvetet sammanfaller med den radikalfeministiska lära som kvinnojourernas riksorganisation, ROKS, lär ut och som säger att jourkvinnor aldrig får ifrågasätta sanningshalten i kvinnors berättelser.

Göta hovrätt har avsatt två och en halv dagar till detta principiellt viktiga fall. Åklagaren har flaggat för ett nytt vittne som även hon har ett förflutet i den aktuella kvinnojouren. Går hovrätten på vittnets linje, nämligen att det under alla år var allmänt känt att mamman var fråndömd vårdnaden om barnen, då har jag svårt att se hur de åtalade jourkvinnorna ska kunna slippa straff. Maxstraffet för brottet är fyra års fängelse.

Skulle hovrätten däremot landa

i samma slutsats som tingsrätten, måste rimligen kvinnojourverksamheten styras upp på något sätt. Förslagsvis genom att kommunerna, ytterst staten, tar på sig ansvaret för att professionalism, säkerhet och kontroll erbjuds hotade kvinnor och deras barn när de söker den trygghet som de behöver.