Småhusägarna blev rikare vid årsskiftet. På pappret. Till vardags märker de rikedomen i form av ökade utgifter.
Den 1 januari blev taxeringsvärdena i genomsnitt 23 procent högre. Det betyder i slutänden 23 procents högre fastighetsskatt, och en tredjedel av effekten slår igenom redan i år. Småhusägare som glömt att sänka sin nettoinkomst genom jämkning har att se fram emot kvarskattekrav.
Genomsnittshuset i Stockholm säljs för 2,7 miljoner kronor. Det marknadspriset ska ge en fastighetsskatt på cirka 20 000 kronor om året. I skrivbordsteorin är denna börda en skatt på naturaförmånen att bo i sin egen kapitalplacering. I verkligheten kräver staten att få del av en kapitalström som inte existerar. Att man äger sin bostad ger inga inkomster, och man kan inte sälja mursten och brädor. Man måste få pensionen, lönen eller sparpengarna att räcka även till skatten. Eller ta lån.
Fastighetsskatten på småhus dränerar ekonomin hos tre fjärdedelar av barnfamiljerna, drygt hälften av LO-medlemmarna, och alla andra
som äger landets 2,2 miljoner egna hem. Och den skapar osäkerhet inför framtiden: Hur mycket dyrare blir det vid nästa taxering? Hur hårt pressade blir vi? Som om det inte vore nog med den alltmer hänsynslösa straffskatten på energi.

Det finns ett folkligt engagemang mot fastighetsskatten som är långt starkare än känslorna inför andra, mer tillväxtfientliga skatter. Det gör en del ekonomer bekymrade. Men det bör göra alla som bryr sig om värderingar och rättskänsla desto gladare. Fastighetsskatten är illa tåld på den bästa av grunder: den är uttryck för osund politisk moral. Makten tar pengar där den får fatt i dem, trots att det är fel.
Det vore tjänstefel av Alliansen att gå till val utan gemensam idé om hur fastighetsskatten ska avskaffas. Dels är ett samhälle utan fastighetsskatt ett rättvisare och borgerligare samhälle, dels krävs det klarspråk i en fråga som ligger så många väljare varmt om hjärtat.
Och tänk er det alternativa scenariot: Medan de borgerliga kivas tar Pär Nuder initiativet genom
att lansera en ny begränsningsregel i samband med vårbudgeten. Det som borde vara en vinnarfråga blir plötsligt en belastning. I veckan kom en skickelsediger signal, när Villaägarna gjorde ett uttalande med rubriken ”Moderaterna höjer fastighetsskatten”. Det bör ha fått blodet att isa sig i ådrorna på alla borgerliga politiker.

Problemet löses lättast genom att allianspartierna anammar kristdemokraternas förslag (riksdagsmotion 2005/06:kd330). Där andra arbetar med takregler och lägre skattesatser inom ramen för det befintliga systemet, förordar kd en annan grundprincip. Den årliga skatten avskaffas helt.
Visst kan man önska sig en större skattesänkning än kd:s, för i slutänden minskar förslaget hushållens samlade kostnad med bara 1,6 miljarder kronor per år. Men poängen är att den konfiskatoriska skatten på hypotetiska intäkter försvinner. Äldre som har gjort sig skuldfria kan lugnt bo kvar i sina hem (om inte energiskatterna fryser ut dem).
Kd-förslaget ger kommunerna rätt att ta ut en
självkostnadsavgift för gatuhållning, räddningstjänst och fysisk planering på max 2 800 kronor om året per småhus. Statsbidragen minskar i motsvarande grad. Samtidigt höjs reavinstskatten från 20 till 30 procent och möjligheterna att dröja med betalningen begränsas.
En del borgerliga politiker tycks vara oroliga för att förslaget ska se mindre bra ut fördelningspolitiskt. Även den som i dag betalar 50 000 kronor om året i skatt för sitt fina hus får årskostnaden reducerad till max 2 800 kronor. Men småhusägarna som helt befrias från årlig fastighetsskatt är så många - och så många hushåll med beskedliga inkomster råkar så illa ut i det nuvarande systemet - att jag är övertygad om att fördelarna överväger även på det mer pr-mässiga planet. Och så träffas ju de som har större hus med all sannolikhet hårdare av den ökade reavinstskatten, om det nu ska vara en tröst.

Kd-förslaget är inte perfekt. De som har stora latenta reavinster hinner kanske inte kompenseras fullt ut genom att den löpande beskattningen
upphör. Den som har hus med mycket lågt taxeringsvärde kan åka på någon hundralapp extra per år. Men om man inte har oändligt med miljarder till sitt förfogande men ändå vill åtgärda de värsta orättvisorna är förslaget enkelt, begripligt och genomförbart.
Ta det! Och genomför det.