De borgerliga ägnar sig åt unken populism när de föreslår skärpta insatser mot ungdomsbrottsligheten. Bestraffning påverkar inte unga positivt. Och förresten minskar antalet brott som begås av ungdomar: ja, så när som på våldsbrotten.
Det är budskapet i en artikel av kriminologen Jerzy Sarnecki och Björn Fries (S) på lördagens Brännpunkt. Rättspolitikerna från Alliansen måste ha känt en märklig blandning av förtjusning och förtvivlan under läsningen: förtjusning över det partipolitiska självmålet, förtvivlan över bagatelliseringen av unga människors kriminalitet.
Vad de som har fallit offer för de ”oförändrade” våldsbrotten anser är inte svårt att föreställa sig. Sarnecki/Fries ägnar inte en tanke åt dem som har hotats och kränkts och fått stryk. Allt medlidande går till förövarna.
Det finns goda skäl att ifrågasätta skribenternas verklighetskontakt. Om det nu är så att vi har haft en oavbruten ökning av ungdomsbrotten under det senaste halvseklet, vilket de hävdar, hur skulle vi då kunna känna oss lugnade av att ungdomsvåldet planar ut?
Det är att vara väldigt obekymrad å andras vägnar.
Och har verkligen våldet slutat öka? I senaste numret av Brå:s egen tidskrift Apropå (4/2009) konstateras att många brott som drabbar ungdomar aldrig kommer till polisens kännedom, och att detta är ”särskilt framträdande för ungdomar som har utsatts för våld eller hot”.
Det viktigaste skälet till att våldsbrott inte anmäls tycks vara att de unga anser att våldet har varit ”en småsak”. Lite stryk får man helt enkelt räkna med i Sverige 2010. Det finns en uppenbar risk för att de ungdomar, vars intervjusvar tas till intäkt för att våldsökningen upphört, helt enkelt har vant sig vid att visst våld hör vardagen till.
Vad sexualbrotten beträffar ökar såväl anmälningar som övergrepp, det visar en genomgång av rättsfall som DN gjorde 2008. Antalet dömda unga sexförbrytare ökade med 124 procent från 1999 till 2006.
Men även om Sarnecki/Fries skulle ha rätt och våldsbrotten ”bara” ligga kvar på rekordhög nivå, blir orden om att straff saknar positiv effekt direkt stötande i all sin moraliska tondövhet
De tänker bara på gärningsmännen och tycks inte för ett ögonblick förstå att bestraffning har fler syften än dessas välbefinnande. Bestraffning är också samhällets och statens signal till förövaren om att han har betett sig på ett oacceptabelt sätt mot sina medmänniskor och måste betala ett pris för detta.
Straff ger besked om att vi lever i ett samhälle som gör skillnad på rätt och fel.
Straffet har också till syfte att ge upprättelse åt offren. Genom att straffa visar rättsstaten att man står på den svages och drabbades sida och känner respekt för hans lidande. Grova brott bör leda till stränga straff inte bara för att det skyddar samhället mot brottslingar utan också därför att grova brott utgör särskilt stora kränkningar av enskilda.
Även yngre brottslingar ska straffas, om än inte enligt straffskalor för vuxna. Rätt, fel och upprättelse är viktigt också för unga. När det gått överstyr måste något hända – snabbt. Lång väntan mellan brott och straff dränerar domarna på moralisk kraft.
