Självklart bör de tolkar som arbetar för den svenska militärstyrkan i Afghanistan erbjudas en möjlighet till fristad i Sverige när vårt lands trupper dras tillbaka.

De afghanska tolkarna har haft en avgörande roll i genomförandet av en för den svenska staten viktig internationell insats i enlighet med den officiella säkerhets- och utrikespolitiska doktrinen.

Tolkarnas önskemål om att få en fristad i Sverige har formulerats i ett gemensamt brev med ansökan om asyl, och eftersom skrivelsen är felaktig till formen enligt svensk asyllag, har beskedet varit att tolkarna inte kan få asyl på grundval av sin skrivelse. Men viktigare än diskussionen om tolkarnas ansökan kan underordnas gällande villkor om asyl i Sverige är det problem som denna ansökan aktualiserar för svensk säkerhetspolitik.

Länder som historiskt haft ett omfattande militärt eller politiskt engagemang i omvärlden har också försökt skydda de personer ur lokalbefolkningen som tagit parti för den utländska makten, som har bistått dess soldater, tjänstemän eller diplomater och då ofta också riskerat sina liv.

Det har inte bara varit en fråga om moral utan också om realpolitiskt statsintresse. Inte minst för att säkra framtida rekryteringar har det gällt att för omvärlden visa att man som utländsk krigsmakt inte ämnar lämna i sticket personer ur lokalbefolkningen, som, efter ett tillbakadragande av trupp, kan uppfattas som femtekolonnare och riskera hårda repressalier.

I september 1996 genomförde sålunda USA en omfattande räddningsoperation, ”Pacific Haven”, då cirka 6 500 irakiska kurder som haft starka kopplingar till USA först flögs till Turkiet, för att därefter överföras till Guam, där de fick genomgå en fullödig asylprocess.

Exemplen kan mångfaldigas. Som SvD uppger (30/7) flög Danmark ut 80 lokalanställda irakier 2007 och samma år beslutade Storbritannien att ge fristad åt 364 irakiska tolkar med familjer.

Principen att den svenska staten kan engagera sig för utlänningar som på något sätt har anknytning till Sverige finns redan etablerad inom andra politikområden. Så kan till exempel konsulärt ekonomiskt bistånd lämnas även till utländska medborgare som är bosatta i Sverige och inte är flyktingar eller statslösa (Lag 2003:491), vilket skedde under den så kallade Libanonkrisen 2006. Sedan 2010 ingår ålänningar i den svenska antagningskvoten till högskolor och universitet.

Under våren 1944 började den svenska beskickningen i Ungern att på eget initiativ utfärda svenska provisoriska pass till ungerska judar som skulle deporteras till förintelselägren, ett förfarande som intensifierades efter Raoul Wallenbergs ankomst till Budapest i juli samma år.

Men trots sitt omfattande internationella engagemang saknar svensk säkerhetspolitisk doktrin av i dag en tydlig och systematisk princip om hur utlänningar som bidragit till att skydda vårt lands nationella intressen ska kunna erbjudas skydd i Sverige.

Det är svagt av ett land som gärna låter sig hyllas för Raoul Wallenbergs insatser.