Redan innan den förra rikspolischefen Stefan Strömberg fick sparken i december var polisens organisation ett hett diskussionsämne. Frågan om hur bra eller dåligt polisen klarar sitt jobb engagerar inte bara politikerna och medierna utan också de breda folklagren, inte minst som nu i valborgsmässotider.
När man vet att polisen inte ens mäktar med att utreda ungdomsvåld, drogmissbruk och andra så kallade vardagsbrott vill man helst slippa tänka på hur polisen fungerar i den betydligt tuffare kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten.
Men det är allmänheten som drabbas av polisens oförmåga, eftersom den affärsmässigt organiserade formen av grov kriminalitet slår hänsynslöst mot allt och alla som kommer i dess väg.
Det är mot den bakgrunden som debatten ska ses om Sveriges behöver en nationell specialpolisstyrka med rätt att jaga de fulaste fiskarna över länsgränserna. Eller behöver jag påminna om förra höstens attentat mot en åklagares bostad i Trollhättan, brandattentatet mot en välkänd restaurang i Stockholm, bank- och postrån, upprepade bilsprängningar och skottlossningar på öppen gata i Göteborg?
Lägg därtill den lokala polisens schabbel med tipset i fallet Anders Eklund: tips som om det hade följts upp av poliserna över länsgränsernas av allt att döma hade kunnat förhindra mordet på 10-åriga Engla från Stjärnsund.
Dalapolisens enda försvar är att den i samband med häktningen av Eklund insåg vidden av sitt misstag och anmälde sig själv till Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål.
När därför diskussion om polisens organisatoriska brister och problem fick förnyad aktualitet tog justitieminister Beatrice Ask till orda (SvD Brännpunkt 29/4). Ask anser inte att det finns någon anledning att omvärdera eller komplettera det entoniga budskap som hon har repeterat sedan hon tillträdde som minister. Det vill säga att regeringen genomför den största förstärkningen av den svenska polisen någonsin. Punkt.
Om någon ändå skulle ha lyckats undgå Asks mantra handlar det alltså om att Alliansen i valrörelsen lovade väljarna att dagens cirka 17 000 poliser lagom till valet 2010 ska ha ökat med 3 000. Det löftet tänker Ask hålla och därför behövs det inga andra förändringar. På Brännpunkt i veckan motiverade hon sin styvnackade linje med att fokus denna mandatperiod ligger på ”ett tydligt medborgarperspektiv och på att öka styrkan i brottsbekämpningen”. Inte på att omorganisera polisen!
Javisst behövs det fler poliser. Det är alla tiders att regeringen satsar på att utbilda fler. Fast varför i hela friden behöver det ena utesluta det andra? På den frågan ger justitieministern inget svar, hon nöjer sig med att raljera och ironisera över dem som varnar för de effektivitetsskadliga effekterna av dagens revirpinkande och organisatoriska splittring.
I opposition var det moderaterna själva som varnade för just detta. När förslag om en enhetlig organisation nu lanseras av andra, däribland mig, kontrar Ask med att ingen mer än hon själv begriper vilka (underförstått negativa) effekter en sådan reform skulle få för polisens lokala förankring och inflytande.
Men så behöver det inte alls bli om centraliseringen kombineras med en kommunalisering av polisen, anpassad efter lokala förhållanden. En sådan omorganisation görs inte i ett nafs, det är riktigt, och det är det heller ingen som begär. Däremot är vi många som begär att ett arbete med den inriktningen påbörjas.
På kort sikt är det mer angeläget att justitieministern ger Rikskriminalpolisen ett tydligt beslutsmandat. Som Ask skriver kommer rikskriminalchefen Therese Mattsson i vår att presentera en översyn om Rikskriminalpolisens roller och befogenheter när det gäller att biträda polisen ute i landet med specialistkompetens.
Eller som jag har sagt ett antal gånger vid det här laget: Vid viss typ av brottslighet bör Rikskriminalen få ta över det nationella ansvaret för ärenden även mot den lokala polismyndighetens vilja.
Fast när andra än justitieministern tycker så tolkas det från Rosenbad som att ”Stockholm ska peka med hela handen”, själv efterfrågar hon bara ”resultat och effektivitet”. Det är sådant man får leva med.
