Vid sitt besök i London igår träffade statsminister Fredrik Reinfeldt inte bara premiärminister Gordon Brown. Han passade också på att träffa Sir Nicholas Stern, mannen som författade den så kallade Sternrapporten om följderna av ett varmare klimat.

Det är fascinerande att se hur moderaterna så snabbt gjort klimatfrågan till sin. Dagens Nyheters Barbro Hedvall noterar exempelvis (26/2) att det är oklart vad Reinfeldt ska prata med Brown om, men att mötet med Stern, däremot, för statsministern är ”känd terräng”.

Moderaternas profilering i miljöfrågorna gör det allt svårare för oppositionspartierna att hitta en fruktbar angreppspunkt. Vid statsministerns frågestund i torsdags var det dock uppenbart att de kommer att fortsätta försöka. Övningen var uppenbart koordinerad. Nästan varenda fråga från oppositionens ledamöter handlade om klimatet på ett eller annat sätt (utom när Leif Pagrotsky ställde en fråga, men han hade antagligen missat morgonmötet). Det gällde järnvägsutbyggnaden. Det gällde Sveriges tätplacering i Europa. Det gällde procentsatsen i utsläppsmålet.

Men på nästan varje fråga kunde Fredrik Reinfeldt replikera helt sanningsenligt att de alternativ oppositionen förespråkar är orealistiska, ofinansierbara och oklokt självspäkande, och i stället påvisa en egen seriös agenda.

Reinfeldt kunde, utan att förringa tidigare regeringars insatser i miljöfrågorna, påvisa att den största nyttan för miljön i dag inte kan åstadkommas genom allt vildsintare krav i Sverige, utan måste framförhandlas på ett internationellt plan.

Det är förstås inte moderaterna ensamma som råder över miljöpolitiken. Men regeringens möjligheter i frågan har onekligen stärkts av att ha en moderatledare som inte hånskrattar åt sopsorterare.

Detta ger helt enkelt utrymme att föra en vettig miljöpolitik. Det är nämligen skillnad på en sådan och en vänsterdito. I Ekots lördagsintervju (23/2) illustrerade den centerpartistiske miljöministern Andreas Carlgren detta tydligt. Det är inte bilarna som ska jagas bort – det är utsläppen, sa han. Kärnkraften kommer att fortsätta spela en roll. Och till skillnad från en motsvarande miljöpartist ser han inte flyget i sig som ett hot. Carlgren uttryckte det väldigt poetiskt: människor ska inte sluta flyga.

Det är en mening som sammanfattar hela den liberala drömmen, och som dessutom fungerar som miljöpolitiskt mål.