En eftermiddag på läktaren i riksdagen kan få den mest förhärdade demokratientusiasten att tvivla. I torsdags var det både särskild betygsdebatt begärd av miljöpartiet, interpellationsdebatt samt statsministerns frågestund. Lyckligtvis hade jag en intressant bok med mig (Varför public service?, Timbro 2008, läs den!).

När jag då och då lyfte blicken och såg ut över kammaren, fylld till högst en tiondel, var det blott ansiktet som bytts ut runt den mun som med stapplande halvt innantill lästa ord förde mig tillbaks till Jan Gradvalls fantastiska essä.

Och det bara fortsatte. Anders Ygeman (s) frågade något om klimatet. Aleksander Gabelic (s) frågade något om klimatet. Karin Svensson Smith (mp) frågade något om klimatet.

Men den fråga som återkom i mitt huvud var en helt annan. Hur kunde de här människorna bli valda?

Svaret på den frågan är också en av förklaringarna till varför en förändring av det svenska valsystemet i riktning mot ökade inslag av personval möter sådant starkt motstånd hos vissa: det skulle de inte ha blivit om vi haft personval utan åttaprocentsspärr.

När Fredrik Malm (fp) efter valet 2006 lät riksdagens utredningstjänst undersöka hur parlamentet skulle varit sammansatt om ett strikt personvalssystem hade tillämpats (allt annat lika) var resultatet ganska häpnadsväckande. 71 av de sittande hade inte blivit valda om personkryssen hade fått råda. Bland dem ovannämnda Ygeman, Gabelic och Svensson Smith. I alla partier, utom centerpartiet där samtliga invalda också var de som fått flest kryss i sin valkrets, hade riksdagsbänken sett helt annorlunda ut. Inte minst, påpekade Malm på DN Debatt (9/11-2006), skulle ett antal invandrarpolitiker kommit in, som lockat många men inte tillräckliga personröster. Men nu har vi en spärr som kräver minst åtta procent av kryssen, varför endast sex riksdagsplatser delades ut till politiker som kryssat sig upp i topp. Övriga stolar besattes som partiorganisationerna tänkt.

Inte bara av rena underhållningsskäl är det därför tacknämligt att Fredrik Reinfeldt nu åter lyfter frågan om det inte är dags att sänka eller ta bort spärren i personvalet. Ett större inslag av personval skulle tvinga politikerna att kommunicera mer med sina väljare, skulle skapa en högre grad av personligt ansvarstagande och skulle minska graden av partipolitisk toppstyrning i parlamentet.

Dessutom finns det rent partitaktiska fördelar, vilket påpekades i Expressen igår. I vänsterblocket är det bara miljöpartiet som egentligen vill ha personval, och om de borgerliga skulle kunna enas om ett förslag tillsammans med mp skulle ytterligare en kil slås in i vänstern.

Men huvudargumentet är förstås att det är ett genomförbart sätt att vitalisera demokratin. Större reformer för att öka ansvarsutkrävandet och stärka banden mellan de valda och väljarna, som majoritetsval i enmansvalkretsar, kan man kanske drömma om, men det är inte så troligt att våra folkvalda skulle föreslå ett system som garanterat skulle byta bort majoriteten av dem.

Men när man sitter där på riksdagsläktaren och lyssnar så är det ett annat strukturellt fel i personkryssandet man slås av. Att kryssa för en kandidat man vill rösta in kräver ett väldigt engagemang. Och som alla vet är inte allmänheten så särskilt intresserad av politiker, möjligen med undantag för politiker de verkligen avskyr. Kanske kunde man höja valdeltagandet om folk istället fick stryka namn?