Bör en företrädare för en myndighet säga vad som helst offentligt? Nej, naturligtvis inte. Men var går gränsen?

Lennart Eriksson, som arbetat på Migrationsverket i 20 år och tills nyligen var enhetschef, har blivit omplacerad på grund av vad han skrivit på sin blogg Sapere Aude. Därför kräver han upprättelse och skadestånd i Mölndals tingsrätt.

–De åsikter han sprider gäller en konflikt som genererar flyktingströmmar till Sverige. Personer i de palestinska områdena måste kunna känna förtroende för att vi hanterar deras ärenden korrekt, säger Eugene Palmér, chef för Migrationsverkets asylprövning, till tidningen Världen Idag (13/2).

Arbetsplatskonflikter kan ha dolda orsaker. Men då Migrationsverket säger att det är bloggen som är orsaken får jag bedöma saken därefter. Är den förkastlig?

Eriksson skriver mycket om konflikten i Mellanöstern. Och för svensk debatt kan sättet kanske vara provocerande. Han benämner Hamas ”terrorister” istället för ”aktivister”. Under Israels krig mot Hizbollah i Libanon skrev han att ”Israels sak är vår”. Helt nyligen påpekade han att palestinier delade ut blommor och godis för att fira självmordsbombningen i Dimona, efter att en israel dödats och många skadats.

Men vad som helst kan man ju inte säga. Arbetsdomstolen (1991/106) diskuterade, när det gällde en extremistisk nationalist som arbetade på häkte, frågan om vad som skulle ske om en tjänsteman ”hos invandrarverket med en utpräglad förtroendeställning [...] tillhör eller sympatiserar med en öppet rasistisk organisation utan att därmed göra sig skyldig till brott”. Man kom fram till att det teoretiskt kunde finnas tillfällen då omplacering vore motiverad. ”Führern på häktet” fick dock vara kvar.

Försvar av demokrati kanske betraktas annorlunda. Ärendet på Migrationsverket blir ännu märkligare när man läser vad andra tjänstemän gör. En, aktiv i Palestinagrupperna, sade i Proletären (13/2005) ”att man nog inte kan vara tillräckligt kritisk mot Israels politik idag”. En annan, nu pensionerad, skriver på internet gillande om sitt möte med Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallah: ”en vänlig, påläst, intelligent och skarpsynt man med en påtaglig utstrålning som kändes i hela rummet.”

Jag har ingen anledning att tro annat än att tjänstemännen ovan skött sina jobb klanderfritt. Men misstanken gnager att Migrationsverket, som så många andra i Sverige, bara ser med ena ögat när det gäller Mellanöstern.