Vänsterskribenten Björn Elmbrant slog huvudet på spiken för några veckor sedan.

I två meningar fångade han ett av de viktigaste motiven till vänsterns larmande i klimatfrågan. Angående folkpartiets utspel om fyra nya kärnkraftverk skrev Elmbrant att ”folkpartiets utspel bygger på idén att kärnkraften ska befria svenska folket från personliga uppoffringar i klimatfrågan. Att fyra nya reaktorer ska vara en quick fix, en snabbis som i ett slag lyfter alla bördor för medborgarna framöver.” (Dagens Arena 16/1)

Vänsterpolitik har alltid handlat om uppoffringar och bördor för andra. Det ska göra ont, och gör det inte ont är det fel. Lösningar som inte svider i skinnet på folk är lika med lättsinne. Man skulle kunna kalla det för självplågeri upphöjt till ideologi, om man inte visste att det för vänsterideologer aldrig har handlat om att plåga sig själva, utan om att plåga andra.

Utgångspunkten att det är viktigare att introducera nya pålagor än att åtgärda en brist återkommer i vänsteroppositionens förslag att utsläppen av klimatgaser ska minska med 40 procent inom Sverige och att Sveriges bidrag till att minska utsläppen utanför landets gränser inte ska räknas in i detta mål.

Men har man det socialistiska målet att hudflänga vanligt folk och det svenska näringslivet med högre energipriser, och struntar i om det leder till lägre tillväxt och högre arbetslöshet, väger sådana argument lätt som att klimatfrågan är global, att miljöproblem inte respekterar statsgränser eller att det finns effektivare sätt att använda begränsade resurser.

I själva verket har samma mängd pengar högre verkan om de används till att bidra till koldioxidsnål produktion i länder som Kina eller Indien än i Sverige. Om nu ens pengarna ska användas för att minska utsläppen i första hand, när det uppenbarligen vore effektivare att använda dem till att minska de negativa effekterna av den globala uppvärmningen på mänskliga samhällen och hotade ekosystem.

Som den danske forskaren Bjørn Lomborg påpekar, och som ingen av hans vedersakare än så länge lyckats kullkasta, har till och med de mest radikala reduktioner av koldioxidutsläppen som föreslås ingen nämnvärd effekt på förväntade negativa följder av klimatförändringen så som att fler människor dör till följd av hetta, att havsnivån stiger, att vi troligen får se mer kraftfulla orkaner och fler översvämningar eller en ökad förekomst av malaria, svält och fattigdom.

I likhet med alla större politiska frågor har också vänstern tagit frågorna om klimatet och energi- försörjningen till intäkt för att framföra sina sedan länge bankrutterade lösningar: planekonomi och pålagor. Och som vanligt framförs argumenten med en stor portion självgott poserande.

Regeringen har skämt ut Sverige, sade socialdemokraternas Thomas Östros som kommentar till att Sverige förhandlade ned EU-kommissionens krav på att 55 procent av vår energiförsörjning ska komma från förnyelsebara energikällor år 2020 till 49 procent – fortfarande högst inom EU.

Sådan är socialismen: Vill man vara fin, får andra lida pin.

Thomas Gür är företagare och fri skribent.