Lars Leijonborg vill ha (SvD 5/2) en skattebetald imamutbildning med ”studier i samhällskunskap och svenska”. Varsågod: CSN, SFI, Komvux, pol mag. Klart!

Så till Leijonborgs syfte. Han oroar sig för en ”radikalisering av Islam i Sverige”. Det är klokt.

Problemen är två. Först den dödliga radikaliseringen som får unga män att bli självmordsbombare. Den sker knappt i moskéer över huvud taget, längre. Med få undantag har alla islamiska församlingar portat dem som vi har anledning att betrakta som direkt farliga. Dessa är en angelägenhet för Säkerhetspolisens traditionella spaningsarbete, vilket förutsätter stora resurser och befogenheter. Om det alls är en fråga för högskoleministern gäller den snarast hur man utbildar poliser i islamologi och semitiska språk.

Det andra problemet – radikaler i islams mittfåra – är ännu mindre ministerns angelägenhet. ”Det är inte statens sak att definiera vad som är radikal islam”, säger Omar Mustafa från Sveriges Unga Muslimer (SUM) till DN.se (5/2). Helt rätt. Först och främst måste det vara ett muslimskt ansvar. Tyvärr axlas det inte alltid som det borde. SUM hade till ­exempel den brittiske hatpredikanten och antisemiten Riyadh Ul Haq på besök i Stockholmsmoskén på Södermalm år 2005 – bara en i raden av pinsamheter där. Möjligen kunde Leijonborg göra en satsning på att utbilda journalister, så att dumheterna exponerades bättre.

Hoppet står till vanliga fromma muslimer och inte till självutnämnda företrädare för de ”400000 muslimer” som ingen har frågat vad de tycker. Och till sekulariseringen, som är i full gång.

När norska TV2 och Gallup undersökte saken 2006 visade det sig att 31 procent av dem som definierade sig som muslimer aldrig över huvud taget besökte moskén. Och 51 procent menade att muslimer generellt inte bryr sig om vad imamer ger för råd. Varför skulle vi låta mer eller mindre radikala imamer föra deras talan?