Hur retar man upp så många människor som möjligt så mycket som möjligt till så liten nytta som möjligt? Det måste vara nyfikenhet på den frågan som ligger bakom regeringens försök att stoppa frivilliga sjukförsäkringar. Kanske kommer alltsammans att visa sig vara ett experiment i samarbete med någon statsvetarprofessor, som tar av sig lösskägget och tackar för hjälpen när remisstiden väl har gått ut? Är det inte ett bra tag sedan man hörde av Bo Rothstein senast?

Om inte? Ja, ifall regeringen vore en tonårstjej skulle man tala om rop på hjälp och titta efter skärsår på armarna; så självdestruktivt är förslaget.

Man har lyckats med konststycket att fullständigt ena opinionen: alla är lika ilsket emot. Fackföreningar och försäkringsbolag är ursinniga över att inte längre få erbjuda trygghetslösningar till medlemmar och kunder. Svenskt Näringsliv anser att förslaget innebär en stor inskränkning av avtalsfriheten, Företagarna menar att det minskar viljan att starta eget.

I regeringspartierna är också stämningen skeptisk. ”Stödet i gruppen var utomordentligt lågt”, sade skatteutskottets lågmälde ordförande Lennart Hedquist när riksdagsmoderaterna fått förslaget presenterat för sig, och i centerns grupp var invändningarna många. Staten har inte med privata sjukförsäkringar att göra, skriver Kristdemokraten på ledarplats (1/2).

Men framför allt är det väljarna som undrar. Enligt en mätning som Novus gjort på uppdrag av TCO är de som tycker att det ska vara tillåtet med tilläggsförsäkringar elva gånger så många som nej-sägarna.

Självklart kan det vara rätt av de styrande att gå opinionen emot; uppdraget gäller ett ansvar för helheten och inte följsamhet mot folkviljan i var enskild fråga. Ska man ta strid med gud och hela världen kan det dock vara en poäng om det finns något viktigt allmänintresse att bevaka eller en djupt känd övertygelse att försvara.

Men här står inget stort allmänintresse på spel. Vad regeringen försöker förhindra är att en del av dem som får den nya förlängda sjukpenningen på 75 procent också kan få lite extra pengar från en egen försäkring. Högre ersättning anses ge längre sjukperioder och därmed högre kostnader för staten.

Ekonomisk teori ger visst fog för denna oro, men teorin har den lilla bristen att sakna omdömesförmåga.

Låt vara att man stoppar en rännil ur statskassan om man förhindrar människor att förbättra sitt skydd, men det handlar fortfarande om en rännil. Om de flesta som blivit sjuka är förtidspensionerade, tillbaka i arbete eller riktigt illa däran (cancer, ALS) efter tolv månader, hur många kan då 75-procentarna bli? Och hur många dagar extra kommer de att vara borta från arbetslivet därför att de får fem procentenheter extra från sitt försäkringsbolag? Det är teknokraternas julafton – och de många vettiga förändringarna hamnar helt i skymundan.

Men den djupt kända övertygelsen, då? Ja, den går förstås rakt på tvärs mot förslaget. Ett av grundvärdena i en borgerlig samhällssyn är ju att öka den enskildes svängrum och ansvar. Eller som Alliansen skrev i sitt valmanifest: ”Människor ska ges möjligheter och förväntas ta ansvar, för sig själv och för andra. I vårt Sverige står enskilda individer och familjer starka, och har mer att säga till om. Varje människas inneboende kraft tas till vara genom att var och en får större möjligheter att påverka och förbättra sin livssituation.”

För en regering som valts på ett sådant program borde det vara en självklarhet att välkomna att människor vill ta eget ansvar för sin trygghet. Man borde jubla över att 77 procent av väljarna vill tillåta tilläggsförsäkringar och att bara 7 procent är emot. Det visar att 70-talskollektivismen är stendöd och att det finns hopp om en konstruktiv framtidsdebatt om var det offentligas ansvar ska börja och sluta. Men istället slår regeringen med moderaterna i spetsen bakut och tar till rent generande jämlikhetsargument av det slag man brukar höra när barn delar glasspaket med tumstock.

”Det är bra att villkoren blir lika för alla”, säger Mattias Lundbäck, politiskt sakkunnig (m) i socialdepartementet till di.se (30/1). Bra att ingen ser om sitt hus och tar initiativ för att skydda sin standard? Ska det i nästa steg gälla sparpengar också?

”Har man försäkringar så kan man inte räkna med att få ut lika mycket från staten”, säger socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson till Ekot (22/12). Egna trygghetslösningar bestraffas. Ska det i nästa steg gälla pensionsförsäkringar och extra arbetslöshetsförsäkring också?

Vart har tankarna om frihet under ansvar tagit vägen? Var finns insikten om att trycket mot välfärdsstaten ökar, att stat och kommun inte kan lösa alla problem och att det är urviktigt att stimulera frivilliga komplement? Varför låser regeringen in sig med 7 procent av befolkningen istället för att samspela med 77? Efter remissinstansernas rungande nej om en dryg vecka är det läge att sätta nytt papper i maskinen.