Demokrater är goda människor. De är emot orättvisor och kriget i Irak. De är toleranta. De har en svart man och en kvinna som tävlar om att bli partiets presidentkandidat.

Hur kan man inte vilja ha en demokrat i Vita huset?

Framför allt av utrikespolitiska skäl.

De demokratiska kandidaterna konkurrerar om att vara mest protektioniska. Hillary Clinton anser numera att Nafta är dåligt och hon röstade emot Cafta, som hade inneburit större frihet för små centralamerikanska länder att exportera till USA. Hon är för en time out för alla nya handelsavtal och argumenterar för ”pro-amerikansk” handel, läs mindre import. Barack Obamas handelspolitik vore förmodligen ännu sämre.

Förra veckans börsfall påminde om USA:s betydelse för den globala ekonomin. Tvärnitar amerikanerna och går i protektionistisk riktning, bromsar de den goda utvecklingen runt om på jorden. Världens fattiga har anledning att bäva för en demokratisk president.

Amerikas betydelse som supermakt kan inte nog betonas och uppskattas. Föreställ er en värld som i stället dominerades av Ryssland, Kina eller Pakistan. USA har synder på sitt samvete, men är ändå världens starkaste och viktigaste kraft för demokratisering och mänskliga rättigheter. Det är helt centralt att Amerika inte vänder sig inåt, och lämnar omvärlden i sticket.

Invasionen av Irak blev tyvärr inte en framgångssaga med fred och snabbt utvecklad demokrati, men det vore förödande för Iraks folk och USA:s ställning i världen om alla amerikanska styrkor lämnade landet inom sexton månader, vilket Barack Obama kräver. Då skulle Irak med hög sannolikhet förvandlas till en fullskalig krigszon där shiiter och sunnimuslimer dödar varandra en masse och staten riskera att helt falla sönder. Läget i dag är betydligt ljusare efter den truppförstärkning som skedde under 2007, men den ökade närvaron var alla presidentkandidaterna från början emot. Förutom republikanernas John McCain.

Men det är inte bara utrikespolitiskt som vissa republikanska företrädare är att föredra framför demokraternas främsta profiler. På flera inrikes- politiska områden står Hillary Clinton och Barack Obama till vänster om svensk socialdemokrati. De är bland annat mot friskolepeng och premiepension och är varma anhängare av jordbrukssubventioner.

Självfallet har även republikanerna usla idébärare, såsom den ärkekonservative Mike Huckabee, populisten Mitt Romney och isolationisten Ron Paul. Den kristna högern är ju inte direkt den personliga frihetens apostlar. Men det finns riktigt bra republikanska ledare: Rudy Giuliani står för en liberal linje både i frågor som rör utrikespolitik, ekonomi och livsstil och förespråkar bland annat fri abort. John McCain går gång på gång emot partietablissemanget, vill ge illegala invandrare möjlighet att stanna och har dömt ut den kristna högern som ”intoleransens ombud”. När väljare kräver handelshinder hycklar han inte utan säger öppet att de inte ska rösta på honom om de tycker så.

Men visst vore det en milstolpe att få en svart och en kvinna i Vita huset. Vid en republikansk seger kan vi få både och – Condoleezza Rice kan mycket väl bli vicepresident, och en mycket duglig sådan.

Sofia Nerbrand är grundare av samhällsmagasinet Neo och tidskriftens chefredaktör.