”Vi är ett flertal som inte känner oss som andra, och nu vill vi manifestera vårt budskap. Är det en rättighet att få byta kön så är det också en rättighet att få byta art.” ”Då tidelag (sexuella kontakter arter emellan) är tillåtet så kan det ses som ett tecken på att den svenska staten uppmuntrar arter att experimentera. Vi hoppas att upprepade försök till befruktning mellan delfin och människa kan leda till en ny art.”

Så står det på webbplatsen för SVEDIMF, Svenska delfin-i-människokropp-förbundet, som ”står för en fri och öppen syn gällande artbyte och ingående av artneutrala äktenskap.”

Bisarrt, javisst, men inget nytt. När Lars Ullerstam skrev debattboken De erotiska minoriteterna (Zindermans, 1964) framfördes samma tanke. Tidelagstabuet var ett uttryck för en förtryckande sexualmoralism. Ullerstam skrev: ”Kan vi inte såsom anständiga, medvetna människor försöka disciplinera våra egna moraliska primitivreaktioner? Den enda radikala boten är uppenbarligen att omge tidelaget med samma principiellt positiva förutsättningar som samlaget mellan man och kvinna.”

Uppenbarligen? Nej, en sansad människa drar en gräns här, hur moraliskt primitivt det kan tyckas. Könsumgänget mellan människor har en principiell särställning, och det är inte människofientligt eller antidemokratiskt att framföra detta.

I helgen har kristdemokraterna samlats i Uppsala för att hålla kommun- och landstingsdagar. Kring detta har debatten handlat om kd:s hårdnackade motstånd mot en könsneutral äktenskapsbalk. En liten, liten klick inom kd tror säkert att samhället befinner sig på ett sluttande plan, och om bögar och flator tillåts gifta sig kommer det hela att sluta med månggifte eller orgier i delfinariet. Det är naturligtvis nonsens. Det finns ingen vettig anledning att hindra homosexuella att gifta sig med varandra. Personligen tycker jag det är märkligt att de homosexuella alls vill ta del i de institutioner som förtryckt dem i tusentals år, men jag är övertygad om att det blir bäst om staten håller fingrarna borta.

Men de som kritiserar kd och säger att staten inte ska mora- lisera över ”gränslös kärlek” har också fel, vilket olustkänslan i magen när man läser om delfinkramarna visar. Staten är inte och kan inte vara värderingsfri. Kd anser att det de definierat som kristna värderingar ska vara bas för staten, och vi andra tycker något annat, till exempel att äktenskapsgränsen går vid arten. Det går säkert att hitta en kompromiss, konstigare är inte frågan.

Alla riksdagspartier utom kd vill ha en könsneutral äktenskapsbalk. Den kommer att införas av alliansregeringen (och inte av vänstern, som trots tolv sammanhängande år vid makten vägrade), och detta kommer inte att leda till regeringskris, oavsett krigsrubrikerna. Med en fri omröstning i kammaren kan alla följa sitt samvete. Regeringsformen (7 kap 6 §) ger möjlighet för statsråd att anmäla avvikande mening i regeringsprotokollet, vilket har hänt förr. Och det ligger inget nesligt i att acceptera att man inte har opinionen på sin sida. Kd kan visa sin moraliska styrka genom att vara goda förlorare.

Kristdemokraterna är inga knäppskallar bara för att de har synpunkter på statens värde-ringar. Det har vi alla. Det har däremot inte delfiner, som måste skyddas från människors övergrepp.