Det har sagts om Mark Twain att han började dagen med att slå upp tidningen och läsa dödsannonserna. Om hans namn inte fanns med klev han ur sängen. Jag vet inte om det är sant, men Twain om någon hade anledning att dra denna vits. En gång hade nämligen en tidning publicerat hans runa, varpå Twain kunde telegrafera att ryktet om hans död var ”betydligt överdrivet”.

Utan några djupare kunskaper om vad Pär Nuder har för morgonvanor kan jag tänka mig att det måste känts Twainskt i går morse när han slog upp tidningen och fick läsa att Mona Sahlin sparkar honom som ekonomiskpolitisk talesman. Till en början kunde Nuder säkert hoppas kunna trium-fera på samma sätt som Twain. Sedan förflöt timmarna, och inga dementier kom från Sahlin. Nuders uttalande att uppgifterna kom som en ”fullständig nyhet”, antyder att det var lätt chockartat.

Det vore kul att veta hur många av landets ledarskapscoacher som sitter och filar på offerter nu. Sahlins hantering av det här personalärendet får Fredrik Reinfeldt att framstå som diplomerad terapeut. Mona Sahlin som vill utstråla transparens, deltagande och modern ledarstil – och så fockas medarbetare via kvällspress. Ett personligt samtal vore väl inte för mycket begärt? De partiarbetare som trodde att styret var lynnigt under Vingåkers- Machiavelli läser nog tidningen med bävan i framtiden.

Därmed inte sagt att Sahlin gör fel som sparkar Pär Nuder. Han kommer att saknas ungefär lika mycket som motboken. Han har varit en kompetent taktiker, visst, men för väljarna har han framstått som färglös utom i det ögonblick han kom av sig och kallade en hel generation hårt arbetande skattebetalare för ”köttberg”.

Nu säger ryktet att Thomas Östros ska ta över efter Nuder. Det är oklart vad Sahlin ser för vinster i det. Thomas Östros, minister åt Göran Persson sedan 1996, är ju lika mycket förknippad med det gamla som någon annan. Och han är inte precis en bättre retoriker, vilket klimatutspelet häromdagen visade.

Den som tycker att Nuder varit trist väntar knappast någon förbättring. Nuder har i alla fall haft ryggrad nog att antyda att vissa av Alliansens nyligen genomförda reformer i jobbpolitiken kunde vara värda att ha kvar. Östros är politikens motsvarighet till Excel-arket. En kunnig ekonom, men värderingar och vilja är ersatt av algoritmer. Chefen matar in variabler, ut kommer propositioner.

Lojala medarbetare är bra att ha för den ledare som ska förändra. Men Sahlins förnyelse tycks sitta långt inne. Av politik har vi inget fått se, frånsett det diffusa löftet att ”återställa rättvisan”. De personförändringar som det just nu ryktas om (gruppledare Britt Bohlin, partisekreterare Marita Ulvskog och Nuder ut) kan förvisso tyckas spegla förändringsvilja. Skvallret om ersättarnamn gör mig dock kluven. Bredvid Östros nämns förre finansmarknadsministern Sven-Erik Österberg som gruppledare och utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin som partisekreterare. Bägge är kompetenta och habila, men vill de ta politiken i en ny riktning? Mona Sahlins så kallade förnyelse påminner än så länge mest om när Göran Persson 2004 ”toppade laget” och gjorde Bosse Ringholm till vice statsminister.

”Livet är fullt av överraskningar”, skriver Nuder i sitt avskedsbrev till valberedningen. Och ändå händer det alldeles för lite, vill man tillägga.