Utredningen om allmänt a-kassetvång ska visa korten den siste januari, men regeringen gör såväl frågan som sig själv en stor tjänst om man låter projektet rinna ut i sanden.

Sedan september 2006 har cirka 400000 personer lämnat a-kassorna, vilket betyder att mer än en miljon svenskar i yrkesverksam ålder numera står utanför systemet. Trots att skattebetalarna subventionerar medlemskap med bortåt halva kostnaden vill många inte vara med, och det kommer att uppfattas som ytterst stötande om staten struntar blankt i deras uppfattning. Som Sacos ordförande Anna Ekström säger (DN 18/1): ”Det här är vuxna människor som har fattat ett välinformerat och självständigt beslut ... ”

Inte blir det bättre av att utredningen utgår ifrån att a-kassorna ska ha samma organisatoriska form som idag, det vill säga fortsätta att vara föreningar som i de flesta fall står under de fackliga organisationernas kontroll. Tvingande lag om att gå med i en förening: tala om borgerlig dikeskörning!

I Ekots lördagsintervju (19/1) sade Jan Björklund att obligatorium är en rättvisefråga, eftersom staten ger socialbidrag även till dem som inte har försäkrat sig själva. Det är ett klent argument. Antingen är man med i en a-kassa och då får man a-kasseersättning när man blir utan jobb, eller så är man inte medlem och då får man inte inkomstrelaterad ersättning. Även icke-medlemmar kan för all del få ett lågt grundbelopp ifall man ”uppfyller arbetsvillkoret”, men det är inte konstigt. Skattebetalarna står även i detta heta arbetsmarknadsläge för mer än 40 procent av a-kassornas kostnader, och man befrias inte från skatt bara för att man inte är med i a-kassan.

Motiven är svaga även i utredningsdirektiven. Där finns två meningar, som säger att alla behöver skydd och att villkoren bör vara desamma för alla. Däremot får man inte veta varför denna allmänna åsikt skulle vara skäl nog att underkänna beslutet hos en medborgare som har vägt samman kostnaden för medlemskap med risken för egen arbetslöshet och det lågt satta ersättningstaket (för de flesta heltidsarbetande ger a-kassan mycket mindre än 80 procent av lönen) och kommit fram till att det blir en alldeles för dålig affär.

Enligt Björklund kan Försäkringskassan få ta hand om a-kassan ifall facken inte vill ställa upp och sköta en tvångslösning. En sådan ny socialförsäkring vore för all del bra mycket smakligare än tvångsmedlemskap i föreningar, men frågorna kvarstår varför staten ska sätta sig över enskilda människors beslut, varför en borgerlig regering ska göra staten större – och hur beslutet kommer att tas emot.

Det kostar 350–400 kronor i månaden att vara med i de flesta a-kassor. Det betyder fyra-femtusen per år. Tänker regeringen lägga den extra bördan på en miljon människor under 2009 eller 2010?

”Har du gått ur? Har du aldrig varit med? Är du företagare och tvivlar på att du får något tillbaka? Strunt i det, hit med pengarna!”

Ett sådant valårsbudskap kan man kalla mycket, men inte populistiskt. Eller förnuftigt.