”Inte ett ord om politik innehåller Anton Corbijns film Control”, skriver Per Gudmundson.

Till skillnad från Gudmundson vill jag tro att politik handlar om mer än bara ord.

Per Gudmundson verkar betrakta omvärlden och – i det här fallet – Storbritannien ur ett dogmatiskt mörkblått perspektiv, en utsiktsplats som i det här fallet har ytterst lite med verkligheten att göra.

Klassystemet är precis lika närvarande i Storbritannien som någonsin tidigare i historien. Det är ingenting jag har hittat på och det har – sedan länge - heller ingenting med höger eller vänster att göra, än mindre med hur Joy Divisons sångare Ian Curtis – som filmen i fråga handlar om - röstade i ett val 1979. Ingen regerings politiska färg varken kan, tänker eller ens vill ändra på det.

Det brittiska klassamhället avskaffades inte av Margaret Thatcher, inte heller återinfördes det av Tony Blair.

I Nya Labours England, precis som i Thatchers England, är klassamhället något som bara är. Något som genomsyrar allting britterna gör, säger, tänker och tycker.

Oavsett vem som bor i Deborah Curtis lägenhet i Macclesfield i dag så har de med största säkerhet kvar samma torftiga gasspis man kan se i filmen.

Det kan inte ens Per Gudmundson göra något åt.

Man märker det inte när man som turist strosar omkring Covent Garden eller längs kullerstensgatorna i Edinburgh, det är något som sakta men väldigt säkert smyger på en först när man lever i det här landet.

Det är i vardagen man märker de avgrundsdjupa skillnaderna mellan den som äger sitt hem och de som är tvungna att hyra. Ingen får – som i Sverige - ett bostadslån av en brittisk bank med sitt nya hem som säkerhet. Ett bankkonto i sig är inte ens en självklar rättighet. Och den form av hyresboende vi är vana vid i Sverige existerar inte i Storbritannien. Den förvandlades för länge sedan till något som kallas ”leasehold” och kostar exakt lika mycket att köpa rätten att bo i som en bostadsrätt.

De som inte kan ta sig upp på ”the property ladder” är de stora förlorarna.

Att hävda att bilderna från det sena 70-talets nedgångna Manchester-förorter inte har en ytterst politisk resonans i 2000-talets Storbritannien är bara okunnigt eller, alternativt, bortskämt och skygglappsförsett. Ty bilderna ser exakt likadana ut i dag, men det är snarare andra generationens västindiska invandrare alternativt en östeuropeisk rörmokarfamilj som nu hyr just det lilla huset.

"Bilderna från 70-talets slut tecknar en bild av en samhällsklass som under sin livstid fortfarande sällan lämnar den här ön, oftast inte ens äger ett pass.

I inget annat västland är unga människors drömmar och förväntningar så lågt ställda som i norra England och Skottland.” (ur artikeln om Control i Expressen)

Ingenstans i min artikel i Expressen beskylls Margaret Thatcher för något. Jag skulle i och för sig gärna beskylla henne för att på de lägsta klassernas bekostnad ha återskapat det forna brittiska imperiet i miniatyr, men det är en helt annan diskussion.

Gudmundson vill framställa Ian Curtis som En Liberal Rockstjärna – det finns ju inte så många - och det får han gärna försöka göra, men inte heller det kommer att röra det cementerade brittiska klasssystemet en endaste milimeter framåt. Ingen krystad retorik kan heller – om vi nu ska ta detta till sin spets - ändra på det så talande slutresultatet: Ian Curtis röstade på Margaret Thatcher, sedan hängde han sig.

”Control är baserad på Curtis frus självbiografi där hon med en nästan skrämmande rationell klarsynthet observerar hur en vacker belgisk fanzinejournalist förför hennes make. Det är aldrig uttalat men Ian Curtis älskarinna är den enda människan i hans liv som sprakar av färger, möjligheter och en flykt från det svartvita, det grå. Från en tristess kroniskt täckt av ett tunt lager av sot. (ur artikeln om Control i Expressen)

Nej, jag försvarar verkligen inte att huvudpersonen skaffar en ”exotisk” älskarinna. Däremot kan vem som helst med de mest grundläggande kunskaper i filmsymbolik se hur regissören Anton Corbijn gör just detta när han låter skådespelaren Sam Reillys ansikte och blick - i scen efter scen - blotta den skrämmande insikten. Och därmed också beskriva Ian Curtis instängda och kuvade uppväxt i skuggan av ännu en nedlagd skiffergruva.