RIKSDAGEN Samtidigt som partiledarna drabbar samman i årets första riksdagsdebatt häller moderaternas partisekreterare Per Schlingmann upp kaffe åt en liten grupp inbjudna bloggare. Han beklagar att informationsmötet om partiets taktik för 2008 krockar med debatten. Därefter redogör han för ungefär vad Fredrik Reinfeldt i samma ögonblick anför: att Reinfeldt driver samma program för minskat bidragsberoende, ökad verklighetskontakt och fler jobb som Tony Blair och Bill Clinton före honom, att ekonomin är god och att de många reformerna ger verkan, samt att Mona Sahlin fortfarande inte kan svara på frågorna vad, hur och med vem.

En efterhandskontroll ger vid handen att Schlingmanns snabbversion var ett fullgott surrogat. I debatten var Reinfeldt sedvanligt återhållen. Kaxigheten stod Maud Olofsson och Jan Björklund för, som bägge skickligt kontrasterade regeringens framgångar mot tidigare socialdemokratisk vanskötsel. Sahlin opponerade. Inga stora nyheter presenterades, precis som väntat ett mellanår.

Men Per Schlingmann menar att 2008 är ett centralt år, snarare än ett mellanår. År 2009 kommer fokus att ligga på Europafrågor, och 2010 är det riksdagsval. Ska Alliansens och de enskilda borgerliga partiernas arbete fördjupas och förädlas så ska det ske i år – sedan är det för sent.

Vi befinner oss två år in i mandatperioden, säger Schlingmann, och gör jämförelsen med samma tidpunkt i förra valcykeln. Då, 2004, bildades Alliansen. Samtidigt förändrades också synsättet i hela samhällsdebatten: istället för att blicka bakåt på gamla resultat började man ställa frågan om vilka alternativ som stod mot varandra i det kommande valet. Under 2008 kommer väljarna, tror Schlingmann, att genomgå samma process, och vänja sig vid de genomförda reformerna för att i stället blicka framåt och överväga vilka politiska valmöjligheter som finns.

Opinionssiffrorna ser ut som de gör, men det finns andra parametrar att begrunda. Moderaterna har traditionellt starkt förtroende i brottsfrågor, och på senare tid har jobb och ekonomiskt ansvarstagande vunnits som frågor. Schlingmann förutspår därför att det stora slaget kommer att stå i den gamla socialdemokratiska vinnarfrågan om välfärd. Ska socialdemokraterna få gehör för sin bidragsvälfärd, eller kan moderaterna pränta in sin definition av välfärd som kvalitet i tjänsterna?

Ungefär här blir bloggarna otåliga. Hur ska moderaterna kunna erövra välfärden när man inte klarar av att försvara de egna lyckade reformerna, eller ens förmår göra politik av en sådan paradfråga som brottsbekämpning i dessa dagar med Kungsholmsfall och raketer i tunnelbanan? Åtminstone när det gäller brottsligheten kunde väl de gamla moderaterna få spela en roll?

Per Schlingmann medger att de egna har haft svårt att stå upp i blåsten. När granskningen gällt annat än politiken har man inte fått genomslag med budskapen, och i stället för att slåss har man resignerat. Nu gäller det att återföra den moraliska dimensionen i politiken och förklara att reformerna inte bara är effektiva, utan också rätt.

Det är därför de här informationsmötena hålls. I år måste kommunikationen börja fungera. Just nu kan det vara lika viktigt för en partisekreterare att träffa bloggare som att följa partiledardebatten.