Fler och fler unga begår brott. Vi hinner inte utreda alla, suckade igår åklagaren i Kungsholmsfallet till TT. Det är en vanlig bild att ungdomsbrottsligheten ökar kraftigt, kontrade Janne Flyghed tillsammans med några andra kriminologer på DN Debatt. Med tillägget: Det stämmer inte med den samlade bild som forskningen ger.

Jag påstår istället att det är Flyghed och hans kompisar som har fel. Statistik ska tolkas försiktigt, ja, men statistiken från Brottsförebyggande rådet går på tvärs mot deras tes.

År 2000 anmäldes exempelvis 2961 tonåringar (15–19 år) för misshandel. Sex år senare hade antalet anmälningar ökat till 4322, en nära femtioprocentig uppgång. Och nog är det nyttigt för medborgarna att få veta hur illa det ligger till?

Ett nytt exempel på den till slapphet gränsande tolerans mot ungdomsvåldet som ”samhället” hittills har visat, gavs igår då Stockholms tingsrätt beslutade frige de båda tonårspojkar som i förra veckan dömdes för inblandning i dödsmisshandeln av en jämnårig pojke på Kungsholmen, och som i helgen greps på grund av misstankar om nya misshandelsbrott.

Visst, lagen kräver synnerliga skäl för inlåsning av unga brottslingar, men om lagen tolkas så restriktivt av domstolarna är det antingen fel på lagen eller på den domstol som är satt att tillämpa den.

I tingsrättens dom i Kungsholmsfallet läser jag att Socialnämnden var orolig för att en av de dömda och igår frisläppta grabbarna alltför ofta under det senaste året har befunnit sig på fel plats och att polisen och andra vuxna i olika sammanhang har reagerat på hans beteende.

För att ge det extra stöd som socialtjänsten bedömer att han behöver, rekommenderas en kvalificerad kontaktperson under ett halvår. Men inte ens en sådan klarade ”samhället” att sätta in.