Arbetarnas bildningsförbund (ABF) är Sveriges största studieförbund och stöds 2008 med nästan en halv miljard skattekronor. Men ABF är inte bara ett vanligt studieförbund med data, spanska och sömnad på menyn, utan också en väletablerad del av socialdemokratins politiska apparat. Det väcker en känsla av munterhet när ABF-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson hävdar motsatsen i det nummer av magasinet Neo som utkommer på måndag.

Sedan är det slut med roliga. Jag har tidigare skrivit om ABF:s Socialistiskt forum med vandring i Lenins fotspår, men det är bara en del av vänsterprasslet.

Frilansjournalisten Anders Rönmarks artikel ”Alla ska med” handlar om ABF:s ekonomiska stöd till vänsterextrema organisationer. Kopplingen till ABF gör dem också rumsrena. En cirkelledare säger till Rönmark att ”det enklaste sättet att hjälpa en organisation är att låta dem hyra lokaler hos oss, billigt eller helt gratis”.

Thorwaldsson vill att ABF ska vara ”radikalt – en omtumlande mötesplats”. Men hör verkligen Revolutionär kommunistisk ungdom, Arbetarmakt eller Svensk-kubanska föreningen hemma i en folkrörelseorganisation? Eller Syndikalistiska ungdomsförbundet som står på Säpo:s lista över extrema organisationer? Tja, ABF-ordföranden är mer bekymrad över bidragsfuskandet …

Thorwaldsson avfärdar tanken att han skulle vara drivande i att radikalisera ABF. Men det stämmer dåligt med det nya idéprogrammet från 2006, Gör en annan värld möjlig:

”ABF ska arbeta för att minska det demokratiska utanförskapet genom att förnya sina arbetsformer, skapa fler platser för samtal och bygga broar mellan etablerade och nya sociala rörelser.” (s 20)

”ABF ska vara en del av den globala rättviserörelsen. I samverkan med nya och etablerade rörelser, inom och utom nationens gränser, vill vi länka samman den lokala och globala rättvise- och demokratikampen.” (s 32)

Det går en röd tråd mellan socialdemokraternas reaktion på kravallerna i Göteborg 2001 och Thorwaldssons ABF. Som han själv formulerar saken: ”Dörrar skulle inte längre stängas, utan öppnas.”

Men öppnar ABF inte för något helt annat genom att genom ge sig lag med det turnerande resesällskap mot ”den marknadsstyrda globaliseringen”, som brukar slåss mot polisen på gatorna när Världshandelsorganisationen WTO möts.

Jag frågar Anders Rönmark om han blev överraskad:

– Jag blev faktiskt förvånad över att så många extrema vänsterorganisationer rör sig inom ABF. Men jag blev nog nästan mer förvånad över att ABF:s högsta ledning tog så lätt på det.

Ja, dels rör det sig som odemokratiska grupper som har revolutionärt våld på programmet, dels om grupper som också utövar det. En del av dem skulle kunna drabbas om Säpo får gehör för sin begäran att förbudet mot olovlig kårverksamhet ska moderniseras och straffen skärpas. De har medlemmar med ”ambitioner att med våld eller icke demokratiska metoder påverka beslutsfattare och de demokratiska processerna” (Sydsvenskan 2/11-07).

I Folkrörelseutredningens slutbetänkande Rörelser i tiden (SOU 2007:66) föreslås att statsbidrag bara ska ges om föreningens syfte är ”förenligt med de värderingar som präglar ett demokratiskt samhälle” och att ”verksamheten inte heller får strida mot demokratins idéer”. Nu vilar ansvaret på Nyamko Sabuni att i den kommande propositionen sätta stopp för ABF:s statsunderstödda flirt med extremvänstern.

Men borde inte socialdemokraterna själva vilja göra ABF till en mindre omtumlande mötesplats?