Pajkastning mellan domstolar hör inte till vanligheterna. Men strax före jul fick Göteborgs tingsrätt en rejäl skopa ovett av Hovrätten för Västra Sverige. Hovrätten tar till minst sagt uppseendeväckande formuleringar när den sågar tingsrättsdomen.

För att göra en våldsam historia kort. En tatuerare besöker det kriminella Wolfpacks näste på Ångpannegatan i Göteborg. Oförsiktigt retar han en yngling för dennes missprydande tatueringar. Ett slag med en kofot i huvudet och en kniv i kroppen blir tatuerarens död.

Tingsrätten dömer flera män för delaktighet i våldsdådet varav knivmannen döms hårdast, till tio års fängelse för mord.

I hovrätten frias knivmannen helt trots att han tidigare har erkänt mordet.

Genom en flera sidor lång undervisning om vad som krävs för en fällande dom generas tingsrätten å det grövsta. Domstolens resonemang beskrivs som ”utomordentligt förvånande”, domskälen är ”undermåliga” och tingsrätten beskylls för att ha hanterat saken ”lättvindigt”.

Nu inträffar något förmodligen unikt i svensk domstolshistoria. Måltavlan för den svidande kritiken, tingsrättsdomaren Sven Martinger, vägrar ta skit och biter ifrån.

Som jurist har Martinger inte utmärkt sig för att obemärkt och ängsligt gömma sig bakom lag-boken. Tvärtom, redan under mina studieår gick ryktet om hur Martinger till advokaters och domarkollegers höjda ögonbryn klampade in i rättssalen med träskorna på.

Även om det är sällsynt att domare läxar upp och förödmjukar varandra ens i avskildhet, blev jag alltså inte jätteförvånad när Sven Martinger sparkade bakut mot hovrätten.

Hovrättens ledamöter var inte närvarande under tingsrättsförhandlingen påpekar Martinger mycket riktigt. Men vi som var där försökte göra ett hyfsat jobb, fortsätter försvarstalet.

Indignationen kulminerar i ett ”det är ta mig fan inte hovrättens uppgift att mästra oss på det sättet”. Rena påhopp, muttrar Martinger avslutningsvis.

Hur jag kan veta detta? Jo, Sven Martinger som i vanliga fall skipar rätt som rådman i Göteborgs tingsrätt, bloggar på Borås Tidnings webbsida sedan knappt ett år. Bloggposterna är ibland intima så till den grad att man helst hade sluppit se dem. Skvallrigt intressant är däremot att Martinger inte hymlar med att han är sosse, och i onsdag lunchade med sin – av bloggen att döma – gode vän journalisten Janne Josefsson.

Det är inte okomplicerat med bloggande domare. Alltför stor frispråkighet kan bli en belastning för hela rättsapparaten. Men i det stora hela har rimligen även domarkåren och övriga rätts- väsendet mer att vinna än att förlora på att bli mer lättillgängliga, förklarande och utåtriktade gentemot medierna och ytterst medborgarna.

Men en förutsättning är förstås att bara omdömesgilla personer utnämns till domare. Hur regeringen försöker leva upp till det ansvaret är en historia som det finns anledning att återkomma till.