I senaste numret av socialdemokratiska idétidskriften Tvärdrag (4–5/2007) skriver förra arbetsmarknadsministern, tillika förra vice statsministern, Margareta Winberg om problemen i den svenska skolan. Hon beklagar den i hennes ögon borgerliga utgångspunkten att vetande är mätbart. Vad som kallas ”kunskap” (jo, hon sätter ordet inom citationstecken) i Sydkorea är inte nödvändigtvis samma erfarenheter som i Sverige, säger Winberg. Internationella mätningar som PISA, menar hon, är inget att bygga skolpolitik på, eftersom dess fokus på matematik, naturvetenskap och läsförståelse missar eller utesluter andra viktiga värden. Winberg förespråkar en socialdemokratisk offensiv mot ”den björklundska diciplin- skolan” [sic!] och pekar också ut en riktning för det vänsteralternativ – ”på basis av den vetenskap som finns” – hon vill ha.

”Vid ett besök jag gjorde i Rinkeby berättade en lärare om en elev från Somalia som frågat:

–Fröken, vad kan svenska barn egentligen?

–Hur menar du? svarade fröken.

–Jo i Somalia kunde jag vakta 90 kameler och ingen rymde, vad kan de svenska barnen?

Vilken internationellt jämförande undersökning tillmäter detta ansvarstagande, denna kunskap något värde? Ingen såvitt jag vet. Kunskap är således ett relativt begrepp och det somaliska barnets kunskap drar ner resultatet i traditionella undersökningar.”

Jo, det är verkligen ett direkt citat. Inte ett kommatecken är ändrat. Det är socialdemokratins ledarskikt som talar: kunskap är ett relativt begrepp och att kunna läsa, skriva och räkna ska inte ha någon särställning jämfört med urgammal herdekunskap.

En blocköverskridande uppgörelse om skolpolitiken är möjlig, lockade Mona Sahlin i mellan- dagarna på DN Debatt (29/12). Om bara Alliansen överger sin politik. Det är inte så lite fräckt. Sahlin försöker göra gällande att det är de borgerliga politikerna som representerar något slags extremhållning i skolfrågor, och att en överenskommelse som utesluter de borgerligas mål om mätbara kunskaper vore i allmänhetens intresse.

Visst vore det bra med en bred uppgörelse om skolan. Om det råder inget tvivel. Men en sådan uppgörelse förutsätter att det socialdemokratiska ledarskiktet närmar sig den verklighet som medborgarna tvingas sätta sina skolbarn i.

Somaliska barn har också rätt att lära sig räkna, läsa och skriva. Kamelherdens erfarenheter – hur värdefulla de än kan tyckas i Margareta Winbergs ögon – kan inte göras till norm i det svenska skolväsendet. Om detta råder redan en bred samsyn, inte minst ibland dem som invandrat hit just för att slippa se sina barn vakta kameler.

Problemet är ledargarnityret inom vänstern, som lever kvar i den världsbild som drömdes fram under sjuttiotalets vilda flummande. Som en riktigt dålig återtripp hemsöker de gång på gång väljarna med en helt skev verklighetsbild, där multiplikationstabellen är förhandlingsbar, ordning är förtryck och betyg är hets. Men det är dags att vädra ut dimmorna. En bred överenskommelse om skolan kräver att vänsterns företrädare kommer ur psykosen och ser verkligheten som befolk-ningen ser den. Och där kommer inte en kamel genom nålsögat.