I augusti deltog jag i kursen ”Fittbyxor–en kurs i frirörelse och frigörelse” som anordnades av Malmö fria kvinnouniversitet i samarbete med konstnären Åsa Ståhl. Fyra dagar ägnades åt att designa, diskutera och sy byxor som underlättar för dem med fitta att stå upp och kissa.

Nej, det gjorde jag förstås inte. Verksamheten vid MFK är könsseparatistisk, fast med begrepp från queerteorin, varför bara de som ”definierar sig” som kvinnor är välkomna. Således hade det varit omöjligt för mig att ta del av den ”vätskedrivande buffé”, och en därefter följande ”gemensam kissaktion ute i det fria”, som avslutade fyradagarssymposiet.

Nej, hela inledningen är från Ingrid Rybergs artikel i senaste numret av den feministiska tidskriften Bang. Hennes text pro- blematiserar de tankar som väcktes av seminariet, och ifrågasätter byxors sedvanliga konstruktion med gylfen fram snarare än under. Byxan förstås som symbol för kvinnlig underordning. En ny och bättre ordning föreslås.

Behovet av dessa, låt oss kalla dem F-byxor för trevnadens skull, belyses ur olika vinklar. Utgångspunkten i De queerteoretiska F-byxorna övergår till problemställningen med De falliska F-byxorna, varefter skribenten slutligen introducerar De med-vetandehöjande F-byxorna.

Det är här debatten om väns- terns kontra högerns jämställdhetsarbete borde föras. I simpel form har frågan annars gällt etiketten feminist, som påstås vara dålig eftersom Gudrun Schyman gjort den till sin. Som motargument har man kunnat anföra att begreppet demokrat knappast kan anses förbrukat bara för att Lars Ohly använder det om sig själv.

Nyamko Sabuni vägrar kalla sig feminist, till vissas förargelse. Andra ser bortom det. På DN Debatt (18/12) skrev ordföranden för Fredrika Bremer-förbundet, Ann Falkinger, att det är Sabuni och Alliansen som står för framåtskridandet, och att oppositionens jämställdhetsarbete gått i stå.

Det är rätt. Huruvida Sabuni kallar sig feminist är oväsentligt. Det viktiga är vad som uträttas. På ena sidan F-byxor, på den andra kamp mot hedersvåld. Och det är tyvärr här jag har ett frågetecken.

F-byxseminariets arrangör, Malmö fria kvinnouniversitet, är inte ett universitet i traditionell bemärkelse–vilket någon kanske med rätta oroar sig för. Det är ett forum för möten mellan feministisk konst och vänsterradikal politik.

Det råder inga tvivel om vad Sabunis föregångare tyckt om föreningar som MFK (till exempel fick man 280000 kronor från Stiftelsen framtidens kultur år 2006, alltså pengar från de gamla löntagarfonderna). Det är, när allt kommer omkring, fullt möjligt att tänka sig en Margareta Winberg på F-byxseminariet.

När det gäller Sabuni ville jag gärna föreställa mig att hon skulle sagt som jag och alla andra som sett en tjej prova jeans i timtal: det är sällan utformningen där fram som irriterar, tvärtom. Och möjligen kallas plagget ni letar efter, systrar, kjol–kan vi gå vidare till något viktigt nu?

Jag hade dock inte förväntat mig att Sabuni via ombud skulle dela ut 52000 kronor till ”universitetet” blott en månad (1/10-07) efter kissaktionen i det fria. Fickpengar, visst. Men de säger något.

Kanske har Sabuni dåliga rådgivare i Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt. Eller så kanske hon bara vill bryta föreställningen att man inte kan lita på att en folkpartist står upp när det verkligen gäller.