STORA NYGATAN 10–12 Varför tar ni inte upp det här? Och det här? Och… De frågorna var ett led- motiv när Forum för levande historia igår hade bjudit in till frukost med ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer” på dagordningen. Alltså det som vi andra – och för den delen även regeringen i myndighetens regleringsbrev – talar om som kommunismens brott mot mänskligheten.

FFHL har valt att avgränsa uppgiften geografiskt till Sovjetunionen, Kina och Kambodja, och i tiden till 1917–1989. Därmed öppnar man sig för kritik. Man gapar över både för mycket och för lite. I startfasen hade ett bättre alternativ varit att utgå från Sovjetunionen och Nazityskland. Det finns före- bilder. Den internationella utställningen Berlin–Moskva från mitten av 1990-talet är ett exempel på hur illustrerande det är att parallellställa ideologierna respektive statsbyggena.

FFHL är en liten verksamhet. Det blir småkomiskt i all anspråksfullhet att all relevant forskning ska inventeras, och att vita fläckar därefter ska fyllas. Det är ett uttryck för kommunismprojektets vetenskapliga ansats, men det innebär att man går över ån efter vatten. Med mindre tassande skulle de för oss relevanta vita fläckarna reduceras till de röda (vänstern) och grå (realpolitiken).

Lovsången till det vetenskapligt rätta hindrar inte heller att det av Sovjetunionen annekterade Baltikum på hemsidan fortfarande felaktigt beskrivs som tre lydstater. Det är uppseendeväckande att man vid frukosten dessutom försvarade lögnen. Jag bävar för hur man kommer att formulera sig i det material som vänder sig till allmänheten.

FFLH har ett brett uppdrag och lägger nu bara 15–20 procent av budgeten på kommunismens brott mot mänskligheten. Vad vore då mer naturligt att man samarbetade med Upplysning om kommunismen (UOK)? I myndighetens nya regleringsbrev betonas dessutom ”att uppdraget ska genomföras även i nära kontakt med organisationer och före-ningar vars verksamhet rör liknande frågor” (pressmeddelande 13/12).

Ska ni börja samarbeta med UOK nu? frågade jag nye överintendenten Eskil Franck. Svaret blev ett varken ja eller nej – med motiveringen att FFHL måste värna sin legitimitet. Det tolkade jag som ett nej. Men Franck menade att det innebar ja till kontakt, men nej till organisatoriskt samarbete. Hur hotfullt kan det vara att jobba tillsammans med en organisation, som har två ledamöter av FFHL:s egen styrelse knutna till sig? En av dem är dessutom kommunismprojektets vetenskaplige rådgivare och är den som ansvarar för forskningsinventeringen.

Jag har tidigare pekat på det stötande i att styrelsens ordförande samtidigt är ordförande i ABF, som är socialistiskt forum för socialdemokraternas möte med yttervänstern. Till bilden hör också den på- fallande höga graden av anställda med bakgrund i s-politiken. Man riktigt känner hur skorna klämmer.

Franck duckade vid frukostmötet när den aspekt kom upp som rör vänstern i Sverige. Han talade om arbetsekonomi, men det är ju inget annat än uttryck för prioritering. Numera erkänner han dock att ideologin spelar en roll, men det är knappast förtroendeingivande att det har suttit hårt inne.

Frågetecknen kring kommunismprojektet har tagits upp i riksdagen bland annat av kd:s Lennart Sacrédeus. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har först i riksdagen och sedan genom det nya reglerings- brevet visat vilja att ta tag i problemen. Men det krävs uppföljning. Franck väljer att stödja sig på personer som är ansvariga för problemen. Det ökar inte tilltron till hans förmåga att ändra bilden av Forum för levande historia som ett politiskt fritids med byråkratiska under- toner.