Socialdemokraternas förnyelse har hittills bestått i att säga nej till det som alliansregeringen vill förändra. Nu har Mona Sahlin fört förnyelsen ett steg längre genom att också säga nej till ett förslag som hon själv i regeringsställning inte ansträngde sig för att stoppa. Och detta trots att den borgerliga regeringen inte har sagt ja.

Som samhällsbyggnadsminister gjorde Mona Sahlin inte mycket väsen av sig i Bryssel mot planerna på en gasledning mellan Ryssland och Tyskland – med dragning utanför den gotländska kusten och en ”serviceplattform” i den svenska ekonomiska zonen. Men nu är Sahlin partiledare i opposition med uppdrag att plåga regeringen – och då är tongångarna helt andra.

Nej till gasledning i Östersjön är det krav som Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson kastade i regeringens famn igår på Brännpunkt. Huvudskälet är att ledningen låser fast oss i fossilbränsleberoende (samtidigt som de tre partierna är fastlåsta i kärnkraftsmotstånd). Mot bakgrund av att klimatproblematiken är ett globalt problem kan dock deras slutsats tyckas något överraskande. Förslaget är att ledningen i stället ska dras på land! Kort sagt, detta är vänsterkartellen.

Östersjöns miljö väger också tungt för oppositionen. Lite i förbigående nämns att det finns säkerhetspolitiska skäl som talar mot projektet. I verkligheten förändras det säkerhetspolitiska läget i Östersjön i grunden – och det inger stor betänksamhet.

Svaret från statsminister Fredrik Reinfeldt och miljöminister Andreas Carlgren är att gasledningen är en administrativ tillståndsfråga. Uppfylls kraven kan inte Sverige göra så mycket åt saken. Det är en alltför defensiv hållning med ett alltför snävt perspektiv.

Under Vladimir Putins presidentskap har Ryssland gått från sämre till värre och med utsikt att bli något riktigt illa. Trots att demokratin blivit en kuliss jagar man oppositionen inför parlamentsvalet på söndag (som ska göra presidenten till premiärminister). Samtidigt är attityden till och agerandet mot det ”nära utlandet” imperial. Stormaktsabstinens och uppblåst energiekonomi är inte någon bra mix – och särskilt inte i en auktoritär stat.

Att dra gasledningen på Östersjöns botten i stället för att låta den gå på land via de baltiska staterna och Polen är ett politiskt motiverat beslut. Det står Sverige fritt att agera på samma sätt. Havsrättskonventionen ger gaskonsortiet Nord Stream rätt att rulla ut ledningen, men den ger också Sverige möjlighet att säga nej med hänvisning till miljöskäl. Servicestationen kan Sverige stoppa rakt av.

Putins gasledning illustrerar EU:s energiberoende och det säkerhetspolitiska dilemma som det försätter också Sverige i. Att hantera det rätt kräver politiskt mod, diplomatiskt finlir och god kunskap.

Inte minst därför kan försvarsberedningen med sin rapport – som kommer i nästa vecka – göra ett viktigt inspel när det gäller analys av den säkerhetspolitiska dimensionen. Allt annat vore partitaktiskt feglir till skada för Sverige. Men det skulle onekligen vara avslöjande för den samlade oppositionen – som också hetsar om regeringens tystnad om Ryssland – om så inte blev fallet.