Vem är det som leder Sveriges regering? Fredrik Reinfeldt lade huvudet på sned och smålog åt frågeställningen. Uppenbarligen visste han. Kanske hade han känt på sig att frågan skulle komma, och bett någon av tjänstemännen ta reda på svaret. Han hade väl också lyssnat på radion.

Under torsdagmorgonen var det både en och två politiska bedömare som tappade syltburken i filmjölken under Ekots nyhetsinslag om det kommande EU-toppmötet, där Zimbabwes despotiske härskare Robert Mugabe förväntas närvara, och som vissa tycker att Sverige därför borde bojkotta. Reinfeldt har ju påtalat att en bojkott inte är aktuell, och att en enad regering står bakom detta beslut. Men i Ekot framträdde folkpartiledaren Jan Björklund och sade att frågan ”ännu inte diskuterats i regeringen” och att den inte ”är färdigdiskuterad”, trots vad regeringschefen deklarerat. Fredrik Reinfeldts svar på denna utmaning var typiskt. ”Jag uppfattar att jag ändå företräder regeringens samlade mening när jag har framfört detta”, sade han.

Skolminister Jan Björklund ska naturligtvis inte ställa sig och gräva under statsministerns fötter. Det ger ett oseriöst intryck, och underminerar regeringens auktoritet. Men det är Reinfeldts lama replik som irriterar. ”Jag uppfattar att jag ändå företräder” – det är knappast Winston Churchill vi hör.

Under lång tid har statsministern varit på turné på arbetsförmedlingar och sjukstugor och tagit till sig medborgarnas synpunkter. Där har den lågmälda och reflekterande tonen säkert kommit väl till pass. Men den tonen fungerar inte när skandaliserande rubriker får folk att tvivla och när en hel journalistkår har fått vittring på ett sargat byte.

Reinfeldts uttalande – att han uppfattar att han ändå företräder – kan tolkas på två sätt. Antingen att hans ledarskap blivit så bräckligt att han inte har kontroll över situationen längre, varpå hungrigare krafter utmanar honom. Eller så tolkar man det som ett försök till understatement. Underdrifter är dock inte helt lätta att leverera. Bara den som visat sig vara en mycket kraftfull ledare kan skämta om att han är maktlös utan att framstå som just – maktlös.

Och det var därför Urban Ahlin (s) under statsministerns frågestund i riksdagen kunde ställa frågan om vem som styr. För att Fredrik Reinfeldt under året aldrig har höjt rösten, aldrig pekat ut riktningen med hela handen, och aldrig framstått som att han står i främsta ledet.

Rekryteringen av HG Wessberg som statssekreterare kommer förhoppningsvis att bli den stödkorsett som kansliets kroknande ryggrad behöver. I veckan deklarerade han att statsrådsberedningen snart kommer att tillsätta en särskild presschef för att bättre kunna hantera den hittills svajiga kommunikationen. Det är ett av Wessbergs lättare uppdrag, relativt sett. Det svåra blir att få Fredrik Reinfeldt att inse att han måste ta ett steg framåt nu. Att han med klar röst måste tala om vad han vill med sin politik, och varför det är han som ska genomdriva den.

I statsministerns frågestund i riksdagen visade Fredrik Reinfeldt att han visste vad han måste säga, även om det också denna gång levererades i form av lågmäld humor.

– Fru talman, sade Fredrik Reinfeldt. Det är jag som leder Sveriges regering.

Nu måste han börja visa det också.