Vem talade med vem? När exakt började och avslutades samtalet? Har du det senaste året haft telefonkontakter som du inte vill att din chef eller partner ska få reda på? Var på kartan befann du dig när du talade i mobiltelefonen? Till vilka skickade du sms i går? Vilka har du haft e-postkontakt med och när på minuten skedde det? Hur många samtal ringde du utan att mottagaren behagade lyfta på luren? När loggade du in och ut på nätet?

Den som ställer sådana nyfikna för att inte säga kränkande frågor till andra blir vanligtvis bemött med ett helt berättigat ”det är inte din sak”. Snart blir det ändring på det. Men först ska Trafikuppgiftsutredningen om hur EU:s direktiv om lagring av trafikuppgifter ska genomföras i Sverige, bli föremål för en formell remissrunda. Formell i den meningen att inget lär kunna rubba inriktningen på förslagen som i går överlämnades till justitieministern.

Som en reaktion på bombattentaten i Madrid 2004 beslutade EU-parlamentet och Ministerrådet med dåvarande justitieminister Thomas Bodström som pådrivare att telefon- och internetoperatörer ska vara skyldiga att lagra trafikdatauppgifter för så kallade brottsbekämpningsändamål.

Beslutet saknar motstycke i brottsbekämpningssammanhang genom att lagringen av uppgifterna ska ske även om det inte finns någon som helst brottsmisstanke. Så länge Bodström var minister drev han hårt linjen att även innehållet i telefonsamtal, e-post och internetsurfning skulle lagras. Dessbättre fick Bodström inte fullt gehör för sina idéer. I opposition påpekade Beatrice Ask med all rätt att alla register läcker. I regeringsställning tvingas hon göra det bästa möjliga av det EU- beslut som hennes företrädare drev fram.

Om allt går enligt plan kommer från den första januari 2009 information från svenskarnas 5551000 abonnemang för fast telefoni, 9 607 000 mobiltelefonabonnemang och 3 471 000 internetacesser (siffrorna är från 2006) att lagras under ett år för polisens eventuella framtida behov.

Lagringskostnaderna för denna gigantiska informationsmängd, av utredningen uppskattad till 200 miljoner kronor de första åren, föreslås vältras över på operatörerna. Visst, de ska kompenseras av staten med 20 miljoner kronor. Men vem ska stå för resten? Man behöver inte vara professor i ekonomi för att begripa att utgifterna som inte täcks av staten kommer att vältras över på abonnenterna. Vi får alltså själva betala för den integritetskränkande lagringen av våra samtalsuppgifter och kommunikationsmönster.

Visserligen är tanken att Post- och telestyrelsens tillsyn ska utvidgas. Men med den löjligt låga förstärkning på knappt tre miljoner kommande år lär PTS ha noll förutsättningar att kontrollera att operatörerna efter ett år har raderat de hundramiljontals dagligen lagrade uppgifterna. Eller att förhindra att registren läcker till personer och företag som är beredda att betala en bra slant för att få del av den känsliga informationen.

Utredningen konstaterar klarsynt att integritetsintrånget är ett faktum i och med att ”det allmänna säkrar tillgång till trafikuppgifterna”. Man slår till och med fast att ett system där människors telefon- och internetkommunikation lagras, påverkar den enskildes integritetsskydd och upplevelse av integritetsintrång. Så tycks det som om utredningen mellan raderna har velat säga att det här EU-beslutet borde aldrig ha fattats.