Det moderata ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman efterlyste på partistämman en tuffare miljöpolitik. Han sade: ”Varför kan inte vita, medelålders män åka buss” och ”det ska svida i skinnet på den som sätter sig i en bil där det finns kollektivtrafik”.

De retoriska stilgreppen utgör inte bara ett mått på viljan till förändring hos de nya moderaterna. De ger också en fingervisning om i vilken riktning förändringen äger rum och med vilket intentionsdjup den sker.

”Vita, medelålders män”, ibland i varianten ”vita, medelålders, heterosexuella män” har blivit ett vanligt signaluttryck i samtida vänsterretotrik. Till skillnad från klassisk vänsterteori på marxistisk grund, återfinns i denna term också influenser från feminism och genusteori, från teorier om strukturell diskriminering, rasifiering och pigmentokrati samt från queerteori.

Tesen är att samhällstoppen behärskas av denna grupp, som agerar för att hindra etnisk, demografisk och genusmässig mångfald samt ett erkännande av olika likvärdiga sexuella preferenser. Enligt denna tankeskola är det ”vita medelålders män” som förstör miljön, är rasister, håller emot kvinnors insteg i samhället och förtrycker hbt-personer. Och de envisas med att åka bil.

Sådana teorier är i grunden ideologiproduktion – den politiska viljan kommer först, städslade akademiker levererar nödvändig teoribildning. Fenomenet är inte nytt. Förr i tiden var det rasism, arvshygien eller nödvändigheten av planekonomi som skulle kläs i vetenskaplig dräkt.

Det nymoderata anammandet av politiska motståndares språkbruk med målet att nå nya väljargrupper och låta rätt i tiden, är inte heller något nytt. Under den förre partiledaren, Bo Lundgren, försökte moderaterna tala inkännande om det svenska klassamhället och de ökade klassklyftorna i Sverige. Det var inte lyckat.

Ty anammandet av motståndarens språkbruk innebär också ett anammande av motståndarens tankevärld. Om problembeskrivningen är ökade klassklyftor, blir kanske den bästa lösningen det klasslösa samhället, kommunismen.

Om vita medelålders män utgör hindret för en bättre värld, följer i detta tankesystem naturligt också lösningen att ”det ska svida i skinnet” på dem, eftersom de står i vägen för nya himlar och en ny jord.

Även om den är en metafor, är tankefiguren inte smickrande för en politisk rörelse som samtidigt, vilket Wykman också hävdade i sitt tal på partistämman, ska stå upp för individens frihetslängtan, för att enskilda personer ska frigöra sig från fördomar eller förutfattade meningar.

Tar man över vänsterns politiska språkbruk och analytiska verktyg, tar man också över dess politiska lösningar. Och då kommer också individer som står i vägen för det inbillat kollektiva bästa att hotas med att det ska svida i skinnet på dem.

Muf ska inte vara en ideologisk vakthund åt partiet längre, resonerade Wykman före kongressen. Moderaternas ungdomsförbund kunde åtminstone vara ideologisk vakthund åt sig självt.