Per var 42 år och stod mitt i livet. Det är lika grymt som ofattbart att han så plötsligt har ryckts bort från sin familj.

Även i SvD lämnar han ett stort tomrum efter sig.

Per var en omtänksam människa, hjärtegod. Hans humor var av det lågmälda slaget men leendet fanns alltid nära, och vi hade roligt tillsammans. Per brydde sig och ställde upp, och många är sommarvikarierna som har fått engagerad och vänlig vägledning av Per under hans åtta år i SvD. Han kände starkt för kvaliteten i vårt arbete och var lika noggrann med fakta som formuleringar.

Arbetet som ledarskribent lät Per ta sin bildning och aptit på idéer till vara. Musiken var en ständig följeslagare, men han läste också mer än de flesta, och hans intressen sträckte sig från klassikerna över kommunalekonomiska rapporter till polemik och populärkultur på nätet. Han trivdes i historien såväl som i nuet, och intellektuellt hade han både djup och överblick. Han var lyhörd för livets andliga sida.

Per hade starka övertygelser, men han var samtidigt reflekterande till sin natur, och texterna han skrev var den totala motsatsen till nidbilden av ledare som idel gallsprängd tvärsäkerhet. Han formulerade sig gärna i frågor och ville få läsarna att fundera och dra sina slutsatser själva.

För att hedra minnet av Per och påminna om all den goda läsning han har erbjudit, återger vi här ett avsnitt ur en av hans artiklar. En helgsnus för Tossa-Hanna på torpet var införd den 28/12 2003.

”En vinterdag på Lövingetorpet, år 1917. Den svartvita bilden föreställer en äldre kvinna. Håret är stripigt. Hon ser ut att vara klädd i en enkel klänning. Över axlarna hänger en mörk sjal eller filt. Man anar att det är kyligt där hon sitter. Någonstans utanför betraktarens synfält finns kanske en spann med ishinna på vattnet.

Hon för handen upp till munnen. I texten som hör till läser jag (Land 49/03): ’Med andakt ska hon just lägga in en liten julsnus, kanske för henne det bästa som livet bjuder.’ Tossa-Hanna, som hon kallades, var den sista människa som såldes på auktion i Södra Sandsjö socken.

Den kristna barmhärtigheten har tagit sig många skiftande uttryck genom åren. Forna tiders utauktionering av de sjuka och lottlösa framstår idag som brutal. Med en äldre tids mått var förfarandet nog ändå humant och framför allt verklighetsanpassat.

För en normalt funtad person är det sannolikt omöjligt att betrakta bilden av Tossa-Hanna utan att känna sorg och sympati. Är inte de känslorna en del av det som gör oss till människor? Sympatin tycks vara en grundsten i alla samhällsbyggen. Men den kan också leda oss fel.

Jag skulle gissa att två tankar, i snabb följd, infinner sig hos de flesta moderna svenskar som stöter på Tossa-Hanna. Den första är: Arma människa. Den andra: Nog är det för väl att vi har löst det där problemet. Tanke nummer ett framstår som sund och naturlig. Tanke nummer två öppnar däremot för arrogans och ansvarsflykt.

Jag ser Tossa-Hannas systrar och bröder varje dag, på vägen till och från jobbet. De sitter utanför centralstationen, vilar i portar och gångar, klättrar ombord på pendeltågen och tigger om kronor till natthärbärge. Ledningen i stadshuset byter färg då och då, men stadens fattiga, förvirrade, missbrukande och hemlösa blir kvar på gatorna.

Det betyder inte att medmänskligheten är meningslös. Utslagna kommer alltid att finnas, men enskilda individer kan få hjälp och lindring. Och att rädda en enda människa är väl mera värt än vad som kan mätas?”