KOLUMN| Folkpartiet

Folkpartiet har haft landsmöte och medierna har översvämmats av kommenterande journalister och någon enstaka sur folkpartiaktivist som upprörs över partiets s k högervridning under senare år. "Var tog socialliberalismen vägen?", har varit ett lika återkommande som tröttsamt tema.

Den konkreta innebörden av denna socialliberalism brukar ofta vara outtalad, men genom att analysera de politiska frågor som folkpartiet har profilerat sig i sedan förra valrörelsen får vi veta vad som inte anses som renlärigt. Således kan vi dra följande slutsatser om vad det är som vissa skulle vilja att folkpartiet tydligare stod för:
Att brottslighet och brottsligt beteende inte ska mötas av några kännbara konsekvenser från statens sida, eftersom individer inte kan betraktas som ansvariga för sina handlingar och eftersom brott nästan uteslutande beror på dåliga sociala omständigheter - oftast detsamma som för lite offentlig omsorg och för lite offentliga trygghetssystem, eller mer exakt för få
pappamånader i föräldraförsäkringen.
Att invandrare, just för att de är invandrare, har extra lite ansvar för sina egna handlingar och måste vara föremål för extraordinärt omhändertagande och överseende från det offentligas sida. Brottslighet bland människor med invandrarbakgrund ska således i ännu mindre utsträckning än annan brottslighet leda till kännbara påföljder för brottslingen.
Att staten måste göra ännu större insatser för att lägga människors liv till rätta än den redan gör, eftersom människor inte förstår sitt eget bästa och i grunden lever allmänt osunt och opassande om de får ta eget ansvar. Allra minst begriper folk sitt eget bästa när det gäller alkoholkonsumtion eller beslutet om vem av föräldrarna som ska vara hemma med barnen när de är små.
Att vi ska betala ännu mer av våra skatter i bistånd från svenska staten till stater och myndigheter i länder med diktaturer, där envåldshärskarna oftast använder pengarna för eget bruk.
Att den enda gång då människor anses vara fullt
kapabla att styra helt över sina egna liv är när de är små barn och till exempel går i skolan, för där ska det inte ställas några krav på vare sig ordning och disciplin eller kunskaper.
Att alla som inte håller med om ovanstående är hemska "högerpopulister".
Begreppet socialliberalism ska nog betonas med en väldig kraft på det första ordet och med det andra ordet inom parentes. Allmänt förmynderi, slöseri med skattepengar och en slapp inställning till just det som ingen annan än staten kan och ska sköta - att skydda människors liv, frihet och egendom från dem som vill kränka dessa - har väldigt lite med liberalism att göra. Senast folkpartiet stod för en politik med denna innebörd var under Bengt Westerbergs sista år som partiledare. Det slutade nästan med att man fick byta namn till bara "partiet" eftersom det knappt fanns något folk kvar som ville rösta på det.

De som efter höstens val önskar se en annan regering, som också för en annan politik än den nuvarande, kan knappast sörja
socialliberalismens minskade betydelse i borgerlighetens näst största parti. Och de som vill ha ett socialdemokratiskt parti för finkulturella storstadsakademiker, med missionen att retroaktivt uppfostra en hel befolkning, får nog öppna eget.
Thomas Idergard är vd i omvärldsanalysföretaget United Minds.