Bland moderata och socialdemokratiska kommunpolitiker är tre av fyra män, enligt en undersökning som Svenska Dagbladet nyligen publicerade.
Varför?
En anledning som omedelbart kan avfärdas är att kvinnor hindras att komma in i politiken därför att män medvetet stänger dem ute. Visst kan det finnas dinosaurier på sina håll, men trenden är snarare att partierna försöker locka kvinnor att aktivera sig politiskt.
Ett annat skäl skulle kunna vara att den låga kvinnorepresentationen är den ackumulerade effekten av en mängd upplysta individers fria val. I sådana fall är det svårt att bli upprörd.
Ändå kommenterar moderaternas partisekreterare Sven Otto Littorin siffrorna som "förskräckande". Möjligen beror det på att han lutar åt den tredje möjliga förklaringen: att orsaken är strukturell. Man får intrycket att Littorin har förläst sig på den feministiska vänsterelitens beskrivning av vårt samhälle. Vilket i och för sig inte vore konstigt. Enligt en obekräftad genomgång av svenska kultursidor de senaste
fem åren är orden och, att och strukturalism de allra vanligast förekommande i samhällskritiska artiklar.
Alltså dags för en lektion i filosofi.

Strukturalismen är en notoriskt luddig och svårbegriplig tankeriktning med rötterna i hundra år gammal lingvistik. För ett knappt halvsekel sedan fick en fransk tänkare vid namn Claude Lévi-Strauss för sig att tänkandet också kunde tillämpas på kulturer.
Lévi-Strauss idé var att människor med nödvändighet tänker i motsatspar, exempelvis "rått och tillagat", "manligt och kvinnligt", "kultur och natur", och så vidare. Denna och andra egenskaper i vårt sätt att tänka ger upphov till mentala strukturer. Vi är inte medvetna om dessa strukturer, men de ligger inte desto mindre till grund för hur vi organiserar vårt samhälle.
Man skulle kunna säga att händelser i samhället därmed uttrycker en underliggande grammatik, på samma sätt som enskilda språkliga manifestationer uttrycker en språkets grammatik.
Förtvivla inte om det verkar ogenomträngligt: inom den seriösa filosofin är strukturalismen sedan länge avfärdad som en osammanhängande modenyck.
Dock, inom feminismen har Lévi-Strauss världsbild blivit mycket populär. Anledningen är givetvis att den tjänar ett syfte, nämligen att skapa ett oantastligt argument för att män generellt förtrycker kvinnor i ett samhälle där vi faktiskt inte ser särskilt många tecken på att så skulle vara fallet.
Följden av att själva begreppet "struktur" inte tycks vara möjligt att bestämma och att strukturerna är omedvetna, leder till att det inte finns någon metod att empiriskt vederlägga den feministiska strukturalismen. I stället vinns diskussionen av den som skriker högst.

Strukturalismen leder dessutom till den intressanta slutsatsen att inga enskilda individer kan ställas till ansvar för sitt oönskade beteende. Givetvis vore det djupt orättvist att anklaga enskilda individer för deras handlingar om det är så att dessa bestäms av dolda strukturer som vi inte har någon makt över.
Att förändra dessa strukturer - och därmed
oönskade värderingar och beteenden hos medborgarna - blir därmed möjligt bara via mäktiga och svepande politiska ingrepp från toppen. Staten kommer att växa som ideologiproducerande maskin på bekostnad av individernas frihet att bestämma över sina liv.
Se där, något att fundera över för alla de förmenta liberaler som gärna vill tvinga på enskilda föräldrar statens version av hur enskilda barn bör uppfostras i enskilda familjer.