PAUL LAPPALAINEN | Etnomakten

"Vi har inte kommit mycket längre än 60-talets USA." Det skrev miljöpartisten Paul Lappalainen när han presenterade sin utredning om etnisk diskriminering Det blågula glashuset (SOU 2005:56) på SvD Brännpunkt (13/6). Jaha, tänkte jag, det här är inget att läsa utan bara slöseri med skattemedel. Med utredningen i hand visade det sig att jag hade rätt.
Lappalainen verkar mest intresserad av att muta in ett politiskt fält, på motsvarande sätt som könsmaktsordningens avantgarde har lyckats göra på sitt håll. Knepet är att stödja sig på begreppet strukturell diskriminering.
Inom samhällsvetenskapen är det så kallade aktörs-struktur-problemet en gammal klassiker, som Lappalainen hanterar genom att inte bry sig om det: "människor formar strukturer, strukturer människor". Med strukturell diskriminering menar han å ena sidan "strukturer" och å andra sidan handlingar där syftet uttryckligen är diskriminera eller där diskriminering oavsiktligt blir (eller uppfattas bli) resultatet.

Lappalainen drar slutsatsen att
det finns en etnisk maktordning och hans mission är att medvetandegöra, inte att till exempel öka anställningsbarhet eller anställningsvilja. Krav är fel. I stället ska de politiska makthavarna bekänna sin synd och bli frälsta.
Politiken ska besluta om åtgärdsplaner och ge DO mer makt och myndighet. Politiken ska styra genom att införa ett etniskt icke-diskrimineringskrav vid offentlig upphandling i stället för att anlita företag som levererar enligt krav till bästa pris. Och så ska förstås ett ospecificerat antal skattekronor gå till pratverksamhet.
Ett förslag är att statens banktillgångar ska flyttas från banker som diskriminerar. Men ska det gälla avsiktlig eller också oavsiktlig diskriminering? Och är det inte så att alla banker ägnar sig åt diskriminering, enligt Lappalainens eget perspektiv?

Fördelen med den vetenskapsideologi som Lappalainen lutar sig mot är att alla som inte erkänner problemformuleringen eller den verklighet som följer av denna, kan avfärdas som själva varande en del av den etniska maktstrukturen och därför är oförmögna att kunna eller vilja erkänna att den finns. Kort sagt, det är "Lundgrenvarning" också över den här viktiga delen av regeringens politik.