et är en skam att Sverige med sina högt ställda ambitioner på klimatområdet samtidigt har ett statligt företag som bygger ny produktion med enorma utsläpp av koldioxid.”

Jodå, det var ord och inga visor från Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson när han tidigare i veckan kritiserade att Vattenfall äger och driver kolkraftverk i Tyskland (Dagens Industri 10/11). Och han är inte ensam om att försöka slå mynt av tumultet. Vid en pressträff igår gjorde Mona Sahlin ett nummer av att oppositionens partiledare har en ”gemensam syn” på ägardirektiven:

– Det viktiga är att Vattenfall ska vara en aktör i energiomställningen. Därmed bör inte Vattenfall vara en av världens största aktörer i kolkraft och kärnkraft. Det tycker ingen av oss tre.

Nä, inte nu nä. Men Vattenfall började inte investera i kol- och kärnkraft igår, utan när Socialdemokraterna styrde landet. Och det gjorde de som bekant med hjälp av Miljöpartiet.

Så har vi ägardirektiven. Oppositionen anser att regeringen borde ha förnyat dem vid det här laget, efter att ha arbetat med frågan i ungefär ett och ett halvt år.

Å andra sidan är dagens direktiv likadana som de var när de ytterst ansvariga för Vattenfall hette Mona Sahlin och Björn Rosengren – ministrarna som rattade det så kallade superdepartementet runt millennieskiftet.

Sahlin är uppenbarligen medveten om att den rödgröna kritiken har en bumerangeffekt och försökte igår förekomma den genom att tala självkritiskt om hur svårt det är att styra med ägardirektiv.

Minsann! Trots alla knepigheter förväntar Sahlin sig att Alliansen ska överträffa hennes egna insatser med hästlängder. Vilken smickrerska!

När Sahlin gör en poäng av ”ingen av oss tre” tycker att Vattenfall ska vara en stor aktör i kol- och kärnkraft, så är det inga nyheter. Inte heller önskemålet att bolaget ska verka för energiomställning äger någon fräschör. Faktum är att Sahlin bara upprepar Vattenfalls nuvarande uppgift, minus hälften. För uppdraget nu är att driva omställningen mot hållbara alternativ, men att samtidigt vara affärsmässig.

De rödgrönas samsyn består med andra ord i att affärsmässigheten kan flyga och fara.

Oppositionen är kort sagt lika goda kolsupare som regeringen. Om inte värre. Regeringen försöker åtminstone inte inbilla någon att statligt ägda bolag är det bästa samhällslivet har att erbjuda, vilket är vad turbulensen kring Vattenfall mest av allt påminner oss om.

För övrigt. Alliansen lovade förvisso väljarna att behålla Vattenfall, men man bör kanske fundera på om det verkligen är bolaget i sin nuvarande utformning som väljarna värnar.

Upprördheten handlar troligen mest om de omsurrade planerna på att sälja själva distributionsnätet. Folk ogillar tanken på att någon annan äger själva infrastrukturen, men det är inte särskilt troligt att mängder av svenskar hyser starka känslor för kolkraftverken i Tyskland eller ens för energiproduktionen. Särskilt inte om denna produktion behängs med direktiv som är omöjliga att uppfylla. Att göra vindkraften lönsam är liksom inget som görs över en natt...

Om något alls ska behållas är det infrastrukturen. Resten kan med fördel säljas när läget är gynnsamt. Lova om, lova rätt!