Tillståndet för två av de fem svenska soldaterna som sårats i Afghanistan betecknas sedan igår eftermiddag som instabilt. Två av soldaterna har kunnat flygas hem tll Sverige. Den som fick de lindrigaste skadorna har återvänt till svensklägret i Mazar-i-Sharif. För den afghanske tolk som stupade i sin tjänstgöring med svenskarna har svensklägret hållit en ceremoni.

Bombattacken visar de risker som soldaterna utsätts för. Men det är också en påminnelse om allvaret i uppdraget, och en erinran om att soldaterna förtjänar allt tänkbart stöd hemifrån.

Det finns en isolationistisk föreställning om att insatsen i Afghanistan är en avvikelse. Att Sverige i en tradition av alliansfrihet och neutralitet stått utanför världens konflikter och att man nu, i ett tillfälligt utslag av dumdristighet, vårdslöst kastat in svenska liv i ett hasardspel långt utom landets gränser.

Men Sverige har aldrig stått utanför. Sedan 1956, då den första fredsbevarande FN-styrkan skickades till Sinaihalvön, har omkring 100000 svenskar tjänstgjort i internationella insatser, i sammanlagt 120 uppdrag i omkring 60 länder. Inte ett enda år har gått utan att svenska soldater varit i internationell tjänst.

Egypten, Kongo, Cypern, Gaza, Libanon, Bosnien, Makedonien, Liberia, Kosovo, Kroatien, Tchad. Och just nu i Adenviken utanför Somalia och i Afghanistan. På FN:s uppdrag, med EU, och ibland lett av Nato. Sverige har aldrig stått utanför.

I väpnade konflikter är det svårt, även i efterhand, att avgöra vad som är lyckade insatser och inte. Under 50 år har omkring 30000 svenskar deltagit i olika missioner i Mellanöstern.

Naturligtvis är internationella insatser bara en del av bilden. Ofta är de otillräckliga, men ibland är de också avgörande. Insatser kan vara för kraftlösa, som i Srebrenica, när den av (nederländsk) FN-trupp skyddade zonen inte kunde upprätthållas vilket ledde till en fruktansvärd massaker. Men för misslyckandena ska inga enskilda soldater hållas ansvariga.

Att de svenska fredssoldaterna gjort nytta är ett faktum. Fråga de efterlevande till flyktingarna som skyddades i Kongo. Fråga de bosniska flyktingarna.

Det finns också egennyttiga aspekter av de internationella uppdragen. Dels får Sverige goodwill, dels får den svenska försvarsmakten ökad erfarenhet. Men huvudanledningen till Sveriges deltagande är att det är en moralisk plikt att bidra även i de svåraste stunderna, när bara vapenmakt kan ge människor säkerhet och freda redan lidande folk från ytterligare prövningar.

Var och en som deltar utsätts för stora risker. Inte sällan av närmast oförutsägbar art. Soldaterna är tränade för det mest ohyggliga, men ingen klarar sig utan stödet hemifrån.

Igår tillkännagav föreningen Kustjägarveteranerna att de ska börja sälja det gula bandet Stöd våra soldater till förmån för den stiftelse som hedrar minnet av officeren Jesper Lindblom, stupad i Afghanistan 2005, samt arbetar för att skapa ett svenskt veterancentrum. Även förbundet Fredsbaskrarna har sedan en tid ett gult band till salu.

Det gula bandet är en internationell symbol som överallt har samma betydelse. Stöd våra soldater. Att köpa och bära det hjälper veteranförbunden direkt, men signalerar också deltagande. Sverige står inte utanför.