Foto: Geert Vanden Wijngaert

Att det ska bli en borgerlig EU-kommissionär denna gång är alla eniga om, även Socialdemokraterna. Thomas Bodström, ”öppnade” tex för en moderat häromveckan. Rart och så, men välsignelsen visar nästan mest att S fortfarande ser sig själva som landets ”naturliga” makthavare.

Hittills har Sverige alltid representerats av en norrländsk S-kvinna. Att det ska vara en kvinna även framöver verkar många ta för givet. Sverige bör hyfsa kommissionens könsfördelning, sägs det. Förvisso finns det gott om kvinnliga kandidater, men varför halvera urvalet? Och varför ska Sverige ensamt ansvara för EU:s jämställdhetsimage?

I Expressen igår påminde Mona Sahlin stridslystet om att sist det begav sig ville den dåvarande oppositionen diskutera kommissionärsfrågan med Göran Persson. Det struntade han i.

Sahlin menar att om det blir maktskifte så måste en ny regering kunna ha ”goda relationer till kommissionären”. Därför behövs det ”en bred uppslutning”.

Ärligt talat. Alliansen har saknat inflytande i utnämningsärenden i åratal, men lyckas ändå samarbeta utmärkt med Margot Wallström.

Om Sahlin inte fixar samma sak säger det kanske mer om hennes professionalitet?