Igår var övergången mellan det som en gång var Öst- och Västberlin vid Brandenburger Tor ironiskt nog avstängd. Det gick inte att komma fram eftersom man var i färd med att göra i ordning det sista inför firandet av Murens fall. Men i kväll hävs så barriärerna och Berlin blir åter Berlin, precis som för tjugo år sedan.

Längs hela Ebertstrasse, den långa gatan som knyter samman Brandenburger Tor med Potsdamer Platz, står stora dominobrickor uppställda på rad. De är livfullt målade med budskap om fred, frihet och gemenskap, och ikväll ska de slås ned som modiga människor en gång gjorde med Muren.

När jag går förbi spelas amerikansk popmusik på hög volym ur stora högtalare. Det verkar först inte helt passande. Men så slår det mig: vad hade provocerat de färglösa gamla förtryckarna mer än glada toner och trotsiga konstverk vid platsen för den mur som dödade och spärrade in? Detta är på sätt och vis ett uppsträckt långfinger mot diktatorerna Walter Ulbricht och Erich Honecker. Det är svårt att låta bli att le.

Ebertstrasse är ett passande, ja nästan naturligt, ställe för de många dominobrickorna. Men inte bara för den historiska närheten till Muren. Där ligger numera också det kusliga Förintelsemonumentet. En hög, kal stenlabyrint omsluter den som går in. Den blir nu också en symbol för den instängdhet och terror som även DDR-medborgarna drabbades av. Med just Ebert-strasse som utställningsplats för Mursymbolerna tecknas en tydlig bild av hur kommunismen och nazismen slingrar sig om varandra. Och nog behöver vi påminnas om det.

Tusentals berlinare väntas ansluta till frihetsfesten i kväll, där bland andra Michail Gorbatjov talar. För tjugo år sedan var han här för att uppmärksamma DDR:s fyrtioårsjubileum. För en liten stund kommer världshistorien att återvända till Berlin och Europas hjärta. Återvända, eftersom den i dessa dagar ju för det mesta uppehåller sig någon annanstans, som historikern Timothy Garton Ash nyligen skrev i tidskriften New York Review of Books.

Om vi blir så många som man räknar med är det utmärkt. Minnet av murens förstörelse är verkligen värt ett jättekalas. Äntligen kom slutet på det samhälle där man sköt människorna som försökte klättra över till friheten, men skonade de många kaniner som hade blivit instängda och hela tiden levde i ingenmanslandet mellan öst och väst. Äntligen kunde splittrade familjer, som under så många år bara kunde se varandra på stort avstånd som små grå prickar, återförenas. Äntligen kunde Tyskland bli helt igen. Det är lika fantastiskt nu som det var då.