Den politiska teorins motsvarighet till Da Vinci-koden. Så skulle man kunna beskriva den rysk-amerikanska författarinnan och liberala filosofen Ayn Rands världsberömda spänningsroman Atlas Shrugged.

Under finanskrisen har den åter blivit en bästsäljare. Enligt The Economist tredubblades den amerikanska försäljningen i början av året och också här i Sverige märks intresset.

Visst är berättelsen anslående. Men precis som Dan Browns bok är den samtidigt generande illa skriven och fylld av underliga teorier. Dessvärre är det i Rands fall inte framför allt den medryckande handlingen som lockar romanens publik.

Det är i stället det stränga ideologiska innehållet. I dessa tider av offentligt stöd till storföretag och statliga regleringar av marknadsekonomin söker en växande grupp borgerligt sinnade tröst i Rands manifest mot all offentlig aktivitet.

I Atlas Shrugged berättas om frälsningen från en stat som växt sig alldeles för stor och blivit förtryckande. En gudalik individ återvänder från sin hemliga fristad och gör om världen på nytt. Men boken vänder sig inte bara mot staten.

För Rand tycks staten vara ett symtom på en mänsklighet som valt fel väg, bort från naturliga instinkter som egoism och konsekvent rationalitet. Därför är romanen mer än någonting annat ett rop efter en ny och mer fulländad människa, paradoxalt nog påminnande om den utopiska socialismens, som Rand under hela sitt liv tog avstånd från.

Allt detta säger någonting om hennes märklighet. Denna utreds närmare i två nya biografier, Ayn Rand and the World She Made och Goddess of the Market: Ayn Rand and the American Right, som finns sammanfattade i en utmärkt essä i ett nummer av kulturtidskriften The New Yorker.

Under lång tid upplät hon sitt vardagsrum till närmast rituella möten med yngre lärjungar, där det förekom självkritik och lojalitetsprövningar av ett slag som har likheter med kommunistisk sekterism. Där högläste man även febrigt ur Rands manuskript, som om det gällde den heliga skriften.

Rand var själv en minst lika hängiven anhängare av sina idéer som den grupp renläriga ungdomar hon samlade omkring sig. I svaga ögonblick, när hon kände att hon inte kunde leva upp till sina hårda ideal, menade Rand att hon var mindre mänsklig. Därmed undrar man: Är det här verkligen någon att hålla i handen?

Om allt fler vill luta sig mot Rand är det inte alldeles bra. Hon var en ytterlighetstänkare. Det skulle även underminera viktig kritik mot statens ökande inblandning i ekonomin, eftersom det skulle bli enklare att avfärda den.