Slå mig! Igen. Mera. Man kan förledas att tro att Gunilla Carlsson gillar politisk S&M när hon välkomnar kritik mot biståndspolitiken. Så är det inte. Däremot är det förstås ovanligt att en minister ropar hurra när det egna ansvarsområdet får pisk. Men det är just det som Carlsson nu har gjort igen.

I går levererade Riksrevisionen (RR) en skarp vidräkning av Sidas stöd till kapacitetsutveckling i statsförvaltningen i elva mottagarländer. I sammanfattning går kritiken ut på att det är för luddigt. Resultatet blir därefter, i den mån som det går att fastställa något resultat.

RR pekar på brister i hela förvaltningsprocessen. Hur ser de reella förutsättningarna ut för biståndet? Finns det kapacitet? Hur är det med mottagarlandets vilja? Kan ”ägarskapet” stärkas? Otydlighet råder.

Det saknas dessutom ofta tydliga mål. De definieras ofta i stället som den aktivitet som utförs. Sida har också svårt att precisera kriterier för när en insats ska avslutas. Med mera.

Kritiken viner också över Carlsson. RR ger beröm för förändringar i syfte att öka kvaliteten i styrningen av Sida, men betonar att finns kvarstående ludd som gör det svårare för Sida att göra sitt jobb.

Kritiken är välkommen, säger biståndsministern. Varför agerar Carlsson som hon inte förstått att politikens väsen är att inte ha fel? För att politik egentligen handlar om att göra rätt.

Korruption har varit hysch-hysch eller hanterats i särskild ordning utan att få riktig bäring på politiken. Så icke längre. Carlsson har själv rest frågan och öppnat debatten (Newsmill). RR:s nya granskning passar också in i det sammanhanget.

Kritiken är ett medel för att driva reformeringen av biståndspolitiken vidare. Det är ett stort jobb och åtskilligt har redan skett, men som Riksrevisionen visar är det mycket som återstår innan såväl skattebetalarna som dem vi vill hjälpa till ett bättre liv får valuta för pengarna.